Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERCORS
made till. Och inför detta inre drama, som
plötsligt avslöjades för mig och som var så
oändligt mycket smärtsammare än den relativt
lindriga pinan av min egen obeslutsamhet,
förlorade jag sista återstoden av motståndskraft.
I samma ögonblick hördes två nya knackningar
— bara två, två svaga, hastiga slag — och så
sade min brorsdotter lågmält:
"Nu reser han ..."
Hennes stämma var så djupt missmodig att
jag spontant ropade:
"Stig in, monsieur."
Varför tillade jag "monsieur"? För att
understryka att det var människan jag bjöd stiga in,
icke en fiendeofficer? Eller var det tvärtom för
att visa att jag visste vern som knackade och att
det var just till honom jag vände mig? Det vet
jag inte. Därmed må det vara hur som helst.
Faktum är att jag sade: "Stig in, monsieur",
och att han steg in.
Jag hade väntat mig att få se honom
civilklädd, men han var i uniform. Jag skulle till
och med vilja säga att han mer påtagligt än
någonsin var i uniform, om man därmed menar
att det stod klart för mig att han tagit på sig
uniformen i den fasta föresatsen att påtvinga
oss åsynen av den. Han lät dörren stå vidöppen
och stannade själv på tröskeln, så rak och stel
att jag nästan började tvivla på att det var
samme man jag hade framför mig; och för första
gången gav jag akt på hur slående han liknade
skådespelaren Louis Jouvet. Några sekunder
blev han stående i dörren, rak, stel och tyst;
hans armar hängde slappt utefter kroppen,
ansiktet var kallt och så absolut uttryckslöst att
det verkade som om icke skymten av en känsla
fanns bakom anletsdragen.
Men jag, som satt i min djupa länstol så att
mitt ansikte var i jämnhöjd med hans vänstra
hand, jag såg den handen, min blick
fascinerades av den, kunde icke slita sig loss från
den, ty det var något patetiskt över den, något
som fullständigt jävade mannens hela
uppträdande ...
Den dagen lärde jag mig inse att en hand (för
en uppmärksam iakttagare) kan återspegla
sinnesrörelser lika väl som ett ansikte — lika väl,
ja, kanske bättre, ty handen är inte lika
väl-disciplinerad under viljans makt som ansiktet.
Och fingrarna på denna hand rätades ömsom
ut och knötos ömsom, trycktes ena minuten
utefter sidan och klamrade sig i nästa
ögonblick fast vid uniformskappan -— dess minspel
var med andra ord mycket intensivt, medan
ansiktet och hela kroppen för övrigt voro
orörliga och behärskade.
Så var det som om blicken åter fått liv, den
riktades ett ögonblick på mig. Jag kände det
som om en falk lurat på mig — hans ögon lyste
under vitt uppspärrade, stela ögonlock — dessa
ögonlock, som samtidigt voro stela och fulla av
rynkor såsom de pläga vara hos ett offer för
sömnlöshet. Så flyttade han blicken till min
brorsdotter — och släppte henne icke längre
med ögonen.
Slutligen blev även hans hand orörlig, han
höll den hårt knuten, munnen öppnades, och
ur den trängde ett ljud, liknande smällen ur
en tom butelj, när man drar upp korken, och
officeren sade med en röst, tonlösare än
någonsin:
"Jag har några mycket allvarliga ord att
säga er."
Min brorsdotter satt vänd rakt mot honom
men höll huvudet sänkt. Hon virade garnet från
sitt nystan kring fingrarna, medan nystanet
rullades upp och föll ned på mattan; denna
meningslösa sysselsättning var tydligen det enda,
som överensstämde med hennes frånvarande
själstillstånd — och besparade henne skammen.
Officeren återtog med så synbar
ansträngning att det verkade som om han med sina ord
satt sitt liv på spel:
"Allt vad jag har sagt under dessa sex
månader, allt vad väggarna i detta rum har hört..."
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
