Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - ”Vercors”: Havets tystnad. Novell. Till svenska av Elsa Thulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERCORS
det. Hans pupiller och den unga flickans voro
förankrade i varandra likt en farkost i
strömmen vid strandens förtöj ningsring —- deras
pupiller tycktes förbundna med en sträng, så
hårt spänd att man icke skulle vågat föra ett
finger mellan deras ögon. Med ena handen hade
Ebrennac gripit om dörrvredet. Med den andra
fattade han om dörrposten. Utan att en sekund
låta blicken vika från min brorsdotters ögon
drog han sakta igen dörren till hälften. Med
sällsamt tonlös röst sade han:
"Jag önskar er en god natt."
Jag trodde att han ämnade stänga dörren och
gå. Men han gjorde det inte. Han såg på min
brorsdotter. Han såg på henne. Han sade —
han viskade:
"Farväl."
Han stod stilla. Fullständigt orörlig. Och i
hans orörliga, spända ansikte voro ögonen än
mer orörliga och spända, fastnaglade vid min
brorsdotters alltför vitt uppspärrade, alltför
bleka ögon. Han stod där och väntade, väntade
— hur länge? — väntade, tills den unga flickan
äntligen, äntligen rörde på läpparna. Werners
ögon strålade.
Hon viskade:
"Farväl."
Man måste i spänning ha väntat på det ordet
för att kunna uppfånga det, men jag hörde det
dock. Även von Ebrennac hörde det, och han
sträckte på sig, och hans ansikte och hans kropp
tycktes slappna av som efter ett vederkvickande
bad.
Och han log så att den sista bilden jag
uppfångade av honom var en leende bild. Och
dörren slöts, och hans steg dogo bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
