Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Nils Beyer: Kaj Munk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
konsekvenserna härav med enastående personlig
djärvhet — därför fick han gå till mötes denna
på en gång hemska och heroiska död, som dock
i och för sig inte var värre än det öde tusentals
andra patrioter drabbats av i det nyordnade
Europa, vare sig de bekänt sig till kristendomen
eller inte. Att just det nationalsocialistiska
mordet på Kaj Munk verkade så gripande, låg
till stor del i den dramatiska situationen. Man
tyckte sig känna igen den från hans egna
skådespel, vilkas sceniska knalleffekter så ofta
irriterade kritiken. Han, som älskade att stå i
sensationernas fyrverkeri, fick detta sensationella slut,
där hans eget liv var insatsen!
Vilka bittra eller uppbyggliga betraktelser
man än vill anställa över Kaj Munks död,
är det dock inte — i varje fall inte i första
rummet — som frihetshjälte och martyr han
spelat en så stor roll för sitt folk. Det märkliga
med den danske diktarprästen låg ju helt enkelt
däri, att han var den största och mest
ursprungliga dramatiska begåvning, som framträtt här
i Skandinavien sedan Strindbergs dagar.
På teatern fick han leva ut sina politiska
drömmar. Han har i en av sina uppsatser i
samlingen "Himmel og Jord" från 1938 berättat
om hur han som ung ville "øve Stordaad i
Historien" men till sin sorg märkte, att "der
var Hindringer i mit Væsen, som for evigt
udelukkede mig fra at udfylde mit Kald". Här har
vi utgångspunkten för hans dramatiska
författarskap, som under trettiotalet blev av så stor
och livgivande betydelse för dansk teater. Han
menade, att det — som han skriver i ett företal
till ett av sina skådespel — är dramatikerns
uppgift att skildra "människor av format".
Alltför länge har de danska skådespelsförfattarna
varit gripna av "Nervøcitet for, at der skulde
ske noget på Scenen". Tiden var nu inne att
återvända till det stora dramat. Resultatet av
dessa äregiriga intentioner blev i första rummet
det väldiga skådespel, som han till största delen
skrev i flygande fart som ung teolog i
Köpenhamn och därefter fullbordade under sin första
tid i prästgården i Vedersø, Herodesdramat "En
Idealist", så kallat efter ett motto av
Kierkegaard: "Hjertets Renhed er at ville eet."
Herodes vill endast ett — han vill makt. Med
en kraft utan like, en glans över språket, en
slagfärdighet i repliken och en kvickhet i
situationen, som med en gång placerade Kaj Munk
bland Danmarks stora diktare, framställde han
denna maktmänniska — och skaffade sig därvid
en utlösning för sitt eget diktatorskomplex. Har
hans naiva pubertetsdröm att utöva stordåd i
politiken gjort honom till en politisk dilettant
under större delen av hans liv, har den i
gengäld gett hans fantasi en inriktning, som kommit
honom att skapa oförglömliga härskarnaturer
på scenen. Fastän Herodes, som i sitt förfärliga
maktbegär utmanar Gud själv, slutligen besegras
av Jesusbarnet och finner, att han endast varit
en "Guds narr", är det dock hans gestalt, denna
vidunderliga övermänniska bortom gott och ont,
som bär upp hela det kolossala skådespelet.
Trots den kristliga tendensen kan inte Kaj
Munk dölja sin djupa beundran för denne
sällsamme "idealist". "Jeg kan konstruere en Rolle",
låter han filosofen Nicolaus Damascenus säga
till Herodes, "du kan lynsnart gribe den,
fuldendt spille den." Det är diktaren, som erkänner
sin underlägsenhet inför handlingsmänniskan.
Hur man än ställer sig till Kaj Munks
fascistiska sympatier, måste man säga, att han just
på grund av dessa sympatier förmådde skildra
diktatorstypen och därigenom återge ett
mänskligt eller rättare sagt omänskligt själsliv, som
de flesta välmenande pacifister och
småborgerliga demokrater inte såg eller inte vågade se vid
den tidpunkt, då dramat kom till, men som
de inom kort skulle få göra en så katastrofal
bekantskap med i det verkliga livet. Att inte
Kaj Munk "tog avstånd" från Herodes’
grymheter utan i stället utmålade dem med en
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
