Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Nils Beyer: Kaj Munk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BEYER
tryck åt sitt antidemokratiska patos i
tidningsartiklar, vänder han sig som diktare alltmer från
den yttre till den inre heroismen. De väldiga
övermänniskogestalterna bleknar i färgen —
ingen av dem har ens tillnärmelsevis blivit
utformad med den geniala fantasikraft, som
kännetecknade Herodes. Man kan tala om en
sjunkande kurva från Henrik VIII i "Cant" och
fram till den i stort sett misslyckade
Mussolinifiguren i "Sejren", ett ytterst ojämnt skådespel,
banalt och genialt om vartannat, där dock Kaj
Munk på ett överraskande sätt förutsade
Abessinienkrigets utgång — och för övrigt också
Mussolinis ändalykt. Sista gången den politiska
övermänniskan dyker upp hos Kaj Munk — som
den skallige greve Gert i hans under
ockupationen skrivna "Niels Ebbesen" -— är han en
grotesk karikatyr.
I stället är det ett annat slags människor, som
börjar träda i förgrunden i hans skådespel. Mot
maktmänniskan ställer han den goda människan.
Hon fanns med redan i "En Idealist" som
Herodes’ hustru Miriamne, vilkens "natur det
är att vara god", kärlekens inkarnation i en ond
värld. För den skull måste hon också krossas
under triumfatorns vagn — dock för att sedan
komma igen i en ny uppenbarelse som Jungfru
Maria! Nästa gång vi möter Jungfru Maria,
är det i skådespelet om Georg Brandes, "I
Brændingen", där hon är ett litet mähä från landet
vid namn Marie Hansen. Hon kommer som
sällskapsdam till professor Kraters hem, där alla
förfrusit invärtes genom den iskyla, som
utstrålar från den geniale filosofen, skönanden
och fritänkaren. Den lilla Marie — eller
"Jungfru Maria", som hon skämtsamt kallas — lyckas
genom sin kristliga charm tina upp den frusna
miljön. Professor Kraters tre söner blir alla
förälskade i henne, och förälskelsen yttrar sig
på olika sätt, en gifter sig med henne, en blir
religiös på kuppen och en skjuter sig. Endast
den store mannen sj älv håller sig upprätt, fastän
olyckorna hopar sig över hans hus — över-
huvudtaget är den sympati, med vilken Kaj
Munk har skildrat den store prästhataren, på
sitt sätt signifikativ. Han är själv prästhatare
och yttrar på ett ställe i sin roliga memoarbok
"Foraaret saa sagte kommer", att han inför
valet av levnadsbana frågade sig själv, om man
"tjener Kristus bedst ved at støtte hans Kirke
eller ved at slaa den ned". Skådespelet, som hör
till Kaj Munks bästa — bortsett från den
melodramatiska sista akten, där han visar sin
karakteristiska oförmåga att sluta ett stycke — är
också tillägnat "Mesteren, der er død".
Men framför allt kommer den utveckling,
som ligger i Kaj Munks dramatiska
författarskap, till synes i skådespelet om de tyska
judeförföljelserna, "Han sidder ved Smeltediglen",
som hör till slutet av trettiotalet och blev en
stor publikframgång både i Danmark och här
hos oss. Hjälten är visserligen alltjämt Hitler,
som skymtar i sista akten, och om vilken den
lille hjulbente biskop Beugel, författarens
språkrör, avger följande vittnesbörd: "Jeg ærer
Føreren. Jeg regner ham for saa nær ved Gud, som
det er muligt, naar han dog blot er et
Menneske." Men samtidigt är det Beugel, som fäller
den karakteristiska repliken: "Er det saa stort
at være stor ? Hellere Johannes Døber i Fængsel
end Herodes paa Kongetronen." Dit har Kaj
Munk nu hunnit i sin "hjältedyrkan"! Och
styckets huvudperson är den berömde
professorn i arkeologi med det universella namnet
Mensch, som finner en kristusbild och under
inflytande av denna magiska krukskärva
förvandlas från en världsfrämmande kammarsittare
till en människa i revolt mot makten. Han
avstår visserligen från att offentliggöra sitt
märkliga fynd, vilket tydligt visar, att Kristus var
jude, men efter att på detta sätt ha offrat
sanningen på fosterlandets altare skyller han också
"Menneskeheden en Gestus" och — gifter sig
med sin judiska privatsekreterare! Det är ett
något splittrat slut på en eljest levande och
spännande teaterpjäs. Likväl är vi långt borta
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
