Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Margit Abenius: Ur sagans ymnighetshorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
plockningen och Stina en grön! På berätterskans
ena sida, förmodligen den vänstra, klängde två
av de fyra barnen och krävde girigt "hemska"
sagor, så hemska som möjligt, och på den
andra de två mer vekhjärtade som med
gråtande tårar sökte avvärja olyckorna och tiggde
om ett lyckligt slut. Men rösten fortsatte,
obekymrad och hemlighetsfull som Sagan själv,
delande ut rysningar och lycka efter eget skön.
Situationen upprepar sig i senare led, då en
åttaårig ättling till en av de vekhjärtade gråter
hejdlöst över en saga där hjälten tappat sin
enda tjugufem öring och även fått matsäcken
fördärvad i en regnvattenspuss. På den lugnande
invändningen att så är det i livet, ibland uppåt,
ibland nedåt, och det finns ingenting annat att
göra än ta allt som det kommer, svarar hon:
"Ja, men i en saga kunde dom åtminstone låta
bli att skriva om sånt där ledsamt!" Behovet
av verklighetsförsköning börjar tydligen tidigt.
Själv befann jag mig emellertid som liten på
getternas sida, och av en riktig saga begärde
jag långa rysningar och ställen av
hjärtklappning, även om det naturligtvis var tryggast att
den slutade bra.
Ljuvt och hemskt blandas på den brokiga
och "slarvsäkra" pärmen till den antologi av
konstsagor, valda bland nordiska författare, som
Eva von Zweigbergk givit ut under titeln
"Sagor man inte glömmer". Mot en åskblå
sommarhimmel väller som ur ett ymnighetshorn
ett myller av sagans välkända gestalter. Där är
det ondas ettergröna drake, ur vars buk, nyss
uppsprättad av Sankt Görans goda svärd,
ringlar ett lustigt skogsfölje av björn och varg och
räv och hök och höna. Men osynlig i gräset
satt gullhönan som hade förätit sig på bladlöss
och pep för att hon hade ont i magen, och
pipet hennes hade så när kommit hela naturens
kretslopp att avstanna. Den svagare glömde sin
rädsla och den starkare sin mördarnatur, draken
glömde att sluka och själva det godas svärd
hejdades i sitt lopp, allt i en enda undran: "Vad
är det som piper? Vad i all världen är det som
piper?" — Där vandrar den blonda prinsessan
Fifi med näsan i vädret vid prins Pipis sida
under häxan Pomperipossas hiskeliga näsa som
under en festligt dragen bröllopsvärja, och i
häxnäsan har kräftan bitit sig fast och nyper
så hårt att Pomperipossa utstöter detta det
gräsligaste av skrik som till sist löser hennes offer
ur förtrollningen och förvandlar henne själv till
en sten. Där gäckar den retsamma skatan
pojk-näven då den vill strö saltkorn, önskekorn på
hennes vippande stjärt och den vårtiga paddan
avvaktar sorgset sin befrielse. Blåvinge, det
dygdiga och älskliga barnet, böjer sig ned och
finner bland markens alla blommor gullpudran
som räddar badortsön åt gamle herrn. Men
vänder man på boken, så flammar norrskenet
över snön, där den snälla ren springer över
stock och sten med Sampo Lappelill på ryggen.
Den arktiska kölden gnistrar ur fjällkungens
ögon och trollen på Rastekais bävar för
midnattssolen. Den hyggligaste av vättar står med
den svenskaste av gossar, lille Vigg, vid handen,
och högt uppe i rymden styr svanorna mot
fjärran, men deras svandräkt är bara en
trollhamn för de skönaste prinsessor.
Sagan, den nordiska, har linlugg och
outgrundlig visdom i de klara ögonen. I sagan
händer sådant som inte händer i de förnumstigt
klokas värld. I drömmen och i sagan är man
utanför den världen. Där är det inte alls
besynnerligt att Pomperipossas näsa förlängs ett
stycke för varje ond gärning och att
hovmarskalken blir en kråka och du, min vän, en
griffel. Man kan fråga sig, om barn som hört
mycket sagor, senare i livet blir benägna att
tillämpa deras visdom och om de får en djupare
inställning till det underbara och till den
spekulativa rymden än de som inga sagor hört.
Sagans visdom är kärv, den smeker inte våra
illusioner. Det är bara högst skenbart och för
ytlig blick som våra dagars degenererade
noveller av standardtyp, där den fattiga skrivmaskins-
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
