Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - E. N. Tigerstedt: Franska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. N. TIGERSTEDT
— de enda om vilka jag vågar yttra mig —
är arbetet i full gång. Och någon sänkning av
nivån märker man ej.
Hur hög denna nivå i själva verket är, ser
man av studier som Gustave Michaut vid
ett par och sjuttio års ålder utsänt: "Pascal,
Moliére, Musset" (Éditions Alsatia 1942). Den
gamle forskaren intar sedan länge en
hedersplats bland Frankrikes litteraturhistoriker, och
hans nya bok kan blott befästa hans ställning.
Dessa undersökningar visa fransk vetenskap
från dess allra bästa sida: den suveräna
behärskningen av den vetenskapliga tekniken,
den allsidiga, från allt pedanteri fria
lärdomen, den till formen så hovsamma, i sak så
förintande kritiska skärpan. Vissa av
uppsatserna, såsom den om Pascals författarskap
till "Discours sur les Passions de 1’Amour"
eller den om Moliéres biografi, äro små
mästerstycken av litteraturhistorisk analys, där
problemen ställas och lösas med en metodisk
elegans och en filologisk precision som borde
kunna fängsla också lekmännen.
Michauts studier stamma från tidigare år
— några av dem äro flera decennier gamla —
och själv hör han ju avgjort till en äldre
generation. Men ingenting tyder på att senare
generationer skulle bli sina föregångare otrogna. En
vältalig vederläggning av alla farhågor i den
vägen utgör den serie litteraturhistoriska
monografier som för närvarande utkomma
under rubriken "Le Livre de 1’étudiant"
(Boi-vin et Cie 1942). Som titeln antyder vänder
den sig i främsta rummet till studenterna. Den
vill i möjligast knappa och koncisa form ge
fylliga och sakliga upplysningar om en
författare eller ett tidevarv — något som också
lyckats, att döma av de tre arbeten som
kommit till min kännedom, nämligen René
Brays "Boileau", Jules Calvets "Bossuet"
och Raymond Naves’ "Voltaire". Också
lekmannen kan med fördel gripa till dem. Han
finner här vad man utan ironi kan kalla
"vetenskapens senaste resultat" framställda av
forskare som fullt behärska sitt ämne. Som
introduktion till respektive författare äro dessa
små böcker, vilka för övrigt besitta den
numera lika sällsynta som angenäma egenskapen
att vara relativt billiga, helt enkelt ovärderliga.
I samma serie har Henri Guillemin utgett
en bok om Lamartine som tyvärr icke varit
mig tillgänglig. Hans "Connaissance de
Lamartine" (Librairie de 1’Université, Fribourg 1942)
utgör en samling studier i diktarens liv och
verk. De framhäva ånyo de andliga konflikter
som dölja sig bakom den lamartineska
diktningens harmoniska fasad, och de hjälpa att
sönderriva den legend Lamartine själv så
målmedvetet skapat om sig. Förlorar hans gestalt
på detta sätt i helgjutenhet och idealitet,
vinner den i stället liv och intresse. Det verkliga
ansiktet med alla sina oregelbundenheter
fängslar mer än masken.
Mindre positivt utfaller omdömet om
Guille-mins skildring av det berömda grälet mellan
Rousseau och Hume, "Les Philosophes contre
Jean-Jacques" (Pion 1942). Titeln anger
tendensen. Guillemin är övertygad om existensen
av den "filosofernas" sammansvärjning mot
Rousseau som denne själv trodde på, men
i vilka andra samtida blott sågo ett
inbillningsfoster av en förföljelsesjuk. Och han
försöker genom en minutiös analys av
händelseförloppet bevisa sin tro, utan att likväl
lyckas övertyga läsaren. Det hela smakar väl
mycket rövarroman à la Eugène Sue, med
Rousseau som det ädla och oskyldiga offret
och filosoferna som hans usla förföljare,
hetsade av den diaboliske Voltaire, som från
Ferney leder jakten. En läsare skulle
visserligen i alla stycken acceptera Guillemins
skildring: Rousseau själv. Med vilken hänryckning
skulle icke Jean-Jacques slutit sin försvarare
i sina armar — för att snarligen stöta honom
ifrån sig som en avslöjad förrädare. Rousseau
led nämligen av samma sjukdom som Strind-
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
