Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - E. N. Tigerstedt: Franska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSKA BÖCKER
berg: han fördrog inga välgärningar. Det är
den enkla förklaringen på grälet med Hume.
De böcker som ovan omtalats äro — eller
vilja åtminstone vara — vetenskap i sträng
mening, forskning för forskningens egen skull.
Men intresset för det historiska eller litterära
förflutna har aldrig i Frankrike varit
vetenskapsmännens ensak. Den litterära kulturen
är så djup och så spridd, att också lekmän
utan betänkande göra intrång på vad som hos
oss gärna betraktas som de lärdas enskilda
jaktmarker, besjälade av den humanistiska
känslan av samhörighet med gångna tider. Det
är denna känsla som André Rousseaux gett
uttryck åt i företalet till sin nya essaysamling
"Le monde classique" (Albin Michel 1942),
när han talar om den tidlöshet som präglar
den i egentlig mening klassiska litteraturen
och gör den till vår samtida, till den enda
verkligt levande litteraturen. Det är denna
litteratur Rousseaux behandlar, från Homeros,
Corneille och Racine till Baudelaire, Rimbaud
och Verlaine. Han gör det icke som
historiker utan som kritiker. Och han yttrar sig
om den med samma obesvärade frihet och
livliga intresse som om sin egen tids författare.
Det är en levande bok om levande böcker.
Det är i samma anda som Auguste Bailly
skrivit sin bok om "Montaigne" (Arthème
Fayard 1942). Essayernas författare är icke
för honom något föremål för lärda diskurser,
utan en medmänniska, i vars sällskap han trivs
ooh vars drag han söker fånga. Det blir ett
nytt montaigneporträtt vid sidan av alla de
föregående, men därför icke överflödigt eller
likgiltigt — allra minst för den som själv
erfarit hur modern, hur aktuell Montaigne
just i våra dagar kan verka.
Människan är det också som Paul Morand
vill skildra i sin "Vie de Guy de Maupassant"
(Flammarion 1942), men hans bok är
sannerligen icke inspirerad av samma välvilliga
sympati som Baillys. Ja, man kan rentav säga, att
den förråder en uppriktig motvilja mot sitt
föremål. Maupassant är för Morand ett rent
animalt väsen, en människa utan själ och inre
liv, helt fången i sinnenas värld: "den sorgsne
tjuren" som Taine kallade honom. Att
skildringen är både rolig och träffande är ju vad
man kunde vänta sig, om man också litet
förvånar sig över den moraliska indignationen
hos författaren till "Ouvert la nuit".
Lucien Daudets stora biografi över sin far,
"Vie d’Alphonse Daudet" (Gallimard 1941),
andas däremot djupaste medkänsla och
uppriktigaste beundran. Det är den sonliga
kärleken som inspirerat denna vackra och
innerliga bok, som förmedlar ett så starkt och
omedelbart intryck av Alphonse Daudets hela
rika och charmfulla personlighet, på samma
gång som den ger en bred och målande
skildring av ett viktigt kapitel i den franska
litteraturens historia.
Kärlek och pietet är det även som tala ur
émile Guillaumins "Mon compatriote
Charles-Louis Philippe" (Grasset 1942). Han har med
detta arbete velat resa en minnesstod över sin
landsman och vän, allmogeson från Berri
liksom han. Någon litterär analys av dennes
författarskap är det icke fråga om, det är
människan Charles-Louis Philippe och hans rustika
hemmiljö Guillaumin velat skildra — med en
minnesgod tillgivenhet som åren blott gjort
starkare, ooh som ingalunda utesluter en kärv
och frispråkig uppriktighet.
Charles-Louis Philippe hörde till de unga
författare som ryckts bort, innan de hunnit
fylla eller svika de förväntningar de väckt,
och vilkas verk talar till oss med särskild
styrka, därför att vi häl läsa löften som aldrig
skola infrias. Det gäller Bubus författare. Det
gäller också Ernest Psichari. Men Renans
dotterson kom från en miljö som var
diametralt motsatt Philippes, och hans öde har
i mångas ögon fått en symbolisk betydelse:
han har blivit den som "tog sina fäders parti
139
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
