Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
är lika absolut hel som en blancmangé.
Oblo-movs förhållande till sin betjänt, den
bedräg-lige Zahar, liknar en hustrus förhållande till sin
man; och husbonden når feminina höjder i det
underbara gräl, som äger rum i romanens
början. Som en härdad äkta man iakttar Zahar
resignerat den familjära synen-: Ilja Iljitj
Oblo-mov byggande upp en emotionell seen:
— Varför vill du då, att jag ska flytta? Kan
nägon människa stå ut med något sådant?
— Jag tänkte bara att andra är inte sämre än vi,
och om de kan flytta så kan väl vi också ...
— Va? Va? frågade Oblomov häpen och reste
sig plötsligt upp ur stolen. Vad är det du säger?
Zahar var förbryllad och kunde inte förstå vad
han hade sagt, som kunde ge hans herre anledning
till detta patetiska utbrott. Han teg.
— Jaså, andra är inte sämre! upprepade Oblomov
förfärad. Så långt har det alltså gått! Nu vet jag
alltså, att jag inte är mer värd för dig än "alla
andra".
Oblomov gjorde en ironisk bugning för Zahar och
satte upp ett högst förolämpat ansikte.
— Men kära Ilji Iljitj, jag har aldrig sagt att ni är
densamma för mig som alla andra ...
— Gå din väg! befallde Oblomov och pekade på
dörren. Jag vill inte se dig för mina ögon. Jaså —
"alla andra"! Gott!
Scenen fortsätter. Oblomov säger till om
kvass och börjar på nytt i olycksbådande vänlig
ton:
— Hur känner du dig? frågade Oblomov vänligt.
Du känner dig inte glad, eller hur? Ångrar du din
förlöpning?
Vad kan det vara för en förlöpning han menar?
tänkte Zahar bittert. Någonting hjärtslitande måste
det vara, man kan ju inte låta bli att lipa, när han
börjar så där.
På vad sätt har jag förolämpat er, Ilja Iljitj?
— På vad sätt? upprepade Oblomov. Har du
betänkt, vad "alla andra" vill säga? Att jämföra mig
med "andra"! Arbetar jag kanske? Äter jag inte
tillräckligt? Ser jag mager och utsvulten ut? Fattas
det mig något? Jag vill verkligen hoppas, att jag
har någon, som passar upp på mig och gör allting
åt mig. Jag har ännu aldrig dragit på mig
strumporna själv, Gud vare lov! Har jag något att oroa
mig för? Varför skulle jag ha det?
Så går han på, spelande på alla strängar,
ända till slutet av detta sublima gräl, tills Zahar
snyftar av förkrosselse, vilket erfarenheten har
lärt honom är en nödvändig ingrediens i
föreställningen.
— Och du, fortsatte Oblomov utan att lyssna till
honom, du skulle skämmas att säga sådana saker!
Och en sådan orm har jag närt vid min barm!
— Orm! utbrast Zahar och slog ihop händerna
och gav till ett tjut, som om ett tjog tordyvlar
plötsligt hade kommit inflygande i rummet. När har
jag någonsin talat om en orm? sade han mellan
snyftningarna. Jag har inte ens drömt om det orena
djuret!
Båda har upphört att förstå varandra och nu
förstår de inte längre vad de själva säger.
Gontjarov behärskade komikens hela väsen.
Han kunde konsten att övertrumfa en absurditet
med en annan ännu absurdare. Han är
fantastisk i denna grälscen; men i det förtjusande
kapitel, som skildrar Oblomovs barndom och
ungdom, visar han sig också som mästare i en
stillsammare art av humoristisk beskrivning.
Skildringen av hur dagen lider mot sitt slut
i familjen Oblomovs salong är ett utsökt stycke
satirisk observation. Och siestan — familjen
och tjänarna vräker sig njutningsrikt i sitt feta
och soliga Arkadien, alla sover. Det är en
folklivsmålning, en seen ur "Törnrosa".
Undertonen av dröm och saga löper genom
boken som sorlet av en bäck, och att kalla
Gontjarov realist är missvisande. Oblomov själv
blir en av dessa enastående gestalter, som kan
växa fram under ett långt arbete vid
skrivbordet, som existerar i många dimensioner och
som fortsätter att växa i minnet, sedan man lagt
boken ifrån sig. Stundom tycks han symbolisera
själen, stundom är han Lättjan, stundom är han
en anklagare av framgången. Han är en väldig
gestalt.
En annan av bokens figurer bör också
nämnas: Olga. Hon är en direkt avkomling till
Pusjkins Tatiana. I skildringen av henne har
Gontjarov uppnått något ovanligt. Som den
iakttagare han var, satte han sig till att skildra
födelsen och utvecklingen av en flickas
personlighet; och speciellt avsåg han att skildra, vad
de flesta författare — alltför förälskade i sina
hjältinnor — brukar förbigå: viljans
utveckling. Gontjarov visar att den till synes
oberäkneliga Olga i själva verket inte alls var
oberäknelig. Man är fullt på det klara med,
i vilken grad hon kan förändras från vecka till
vecka. Det är en egendomligt kylig psykologisk
analys av "den unga människan" — jag kan
inte erinra mig ha sett detta begrepp så tydligt
klarlagt hos någon annan än Henry James.
Mycket skulle kunna skrivas om henne och ännu
mycket mer om detta komiska mästerverk, som
inte upprör och oroar läsarens sinne som fallet
är med många andra komedier, utan liksom
transplanteras på det. V. S. Pritchett
146
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
