Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Pär Lagerkvists "Den svåra stunden" eller
kanske snarare till Sutton Vane, ty
konversationstonen är ju anglosachsiskt välbehållen mitt i
katastrofen, litet irriterad och pressad kanske,
men ej mer. Så småningom ljusnar det dock;
för honom, och på scenen. Sällskapet är
representanter för det borgerliga England, vars vanda
värld krossats av krigets dråpslag. Och nu ha
de med eller mot sin vilja fått upp ögonen för
en sällsam stad bakom en stängd dörr: en
idealstat någonstans i geografien, där kapitalismen
och privategoismen äro avskaffade och alla barn
lyckliga under sina ledare, och så vidare, se
Intourists distributionsmateriel! Det blir besök,
och nu är pjäsens tema hur man reagerar före
och efter bekantskapen. Baronen liksom
citymannen rynkar näsan, de ha inte funnit några
golfbanor, respektive ingen förståelse för fina
affärer, bara simpelt folk, usch, bort.
Tantsjälarna äro också ohjälpliga. Men
teknikern-löneslaven och den unga intellektuella
överklassflickan ila dit med brinnande hjärtan för att
hjälpa till (precis som många faktiskt gjorde
för tjugu år sen). Slutligen arbetaren och hans
kvinna, huvudpersonerna. De ville väl också till
det förlovade landet, så gärna som att leva, men
de ha en än mer heroisk uppgift utanför, dem
återstår att också i västern timra något liknande
som det stora, som de sett.
Kommunistiska generalpropagandalinjen, inte
ett uns mindre, men heller inte ett uns mer.
Författaren talar för all del inte överdrivet klart
ur skägget. Han har alltid tyckt om att
mysti-fiera en smula med sina pjäser. Att döma av
diskussioner i Göteborgspressen har han lyckats.
Mången värjer sig i det längsta för den
tolkning, som här givits, och menar, det vore
alltför enkelmodigt. Men så enkelmodigt är det
säkerligen.
Det vore för övrigt intressant att se detta
stycke på Revolutionsteatern i Moskva, som det
är som skapt för. (Ryssarna betala bra.) Det
är på motsättningen mellan de med godmodigt
elak dialog karakteriserade, förstockade
borgarna och salighetsrikets lyriska avglans i de
ungas anleten, som stycket konstnärligt sett
vilar. Handling finns där föga, tankar endast
en. Rysk regi skulle ge borgarna med den
sällsamma blandning av fräckt hämningslös
chargering och djup mänsklighet mitt i grövsta
karikatyren, som ingen gör ryssarna efter. Och
lyriken bleve extas. Det kunde nog bli sevärt.
Helge Wahlgrens soignerade, diskreta regi har
sökt helt andra värden: måttfullhet och äkthet.
Med Carl Johan Ströms rena dekoration bildade
nu det hela en samklang, snarare än en
kontrasteffekt. Vackert, men något kraftlöst. Och
vad är en kraftlös predikan ...
Trots allt, och efter den linje, som valts,
måste man erkänna att det dock på sitt sätt var
en utsökt föreställning. Det kan ju också med
skäl sägas att den linjen, även om den tappar
bort pjäskonturen, dock är den som ligger bäst
till för den intima Studion. Visst blevo scenerna
enformiga under det realistiska greppet; men
fulländad var Maria Schildknechts lilla
ordkarga kärngumma, utmärkta Elsa Widborgs
lady, Bertil Anderbergs kontorsträl och många
fler. Nils Fritz’ arbetare var tidvis härligt
parant, direkt som stigen från ett plakat (dock
snarast ett socialdemokratiskt). Ingrid Borthens
diktion fördärvas av en benägenhet att
"e"-vokalisera r-ljuden. Men hon har intensitet! Allt
detta och mera till kunde man nu fördjupa sig i
och njuta av, oavsett vad man tänkte om pjäsen,
hur pass man än begrep, och hur man än valde
att uppfatta dess mystiska stad, som
Himmelriket, Sovjet eller Englands framtid. Och även
om man icke valde — ty för de rättrogna äro
ju dessa tre ett och detsamma.
Att Priestley så reservationslöst sluter upp
bland de senare är väl största nyheten. Definitiv
faned, eller enbart konjunktur? Ebbe Lindé
Film
En dag skall gry. Hasse Ekman. Sandrew—
Baumanfilm.
Manuskriptet till "En dag skall gry" är
frukten av ett samarbete mellan Sven Stolpe
och Hasse Ekman. Man betvivlar att de passar
riktigt bra ihop, i varje fall har de här inte
lyckats svetsa ihop något idealiskt scenario. Det
verkar som om var och en dragit åt sitt håll så
att handlingen ibland totalt faller sönder.
Förmodligen har väl Stolpe ritat upp grundintrigen
— därvid mer eller mindre medvetet påverkad
av Peter Nisser — och levererat problemen,
varefter Ekman fyllt ut med sådana scener som
han ansett publikt och filmatiskt givande.
Olikheter i de bägge författarnas temperament och
intentioner förklarar filmens abrupta kast
mellan spänd dramatik och folklig komedi, mellan
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
