Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
regn och bloddrypande ovädersscener och
harmlösa solskensidyller, mellan patetiskt tal om
kärleken, döden och religionen och påfallande ledig
och munvig vardagskonversation. Många av
filmens scener är, tagna var för sig, bra på
ett fyndigt, stämningsfullt eller spännande sätt
— frivilligtåget, sången i skyddsrummet,
åtskilliga av frontbilderna — andra är mindre
lyckade, särskilt kärleksscenerna både på det
tragiska och det komiska planet, men
framför allt saknar filmen genomförd stil,
rättframhet och övertygelse. Ekman är en kunnig
och energisk regissör, men fortfarande utan
egen profil. Han gör film av film, söker till
varje pris det verkningsfulla men engagerar sig
inte djupare i det mänskliga innehållet. Han är
kylig och han lämnar en kall. Man har en känsla
av att han inte skapar formen inifrån utan
tvärtom pressar in innehållet i den form han
finner mest effektfull. Knappast har heller
Stolpe denna gång haft ett så angeläget ärende
att han därvidlag kunnat utgöra något allvarligt
hinder, hela denna historia om den bedragne
äkte mannen som mördar sin hustrus älskare
och flyr undan straffet till den svenska
frivilligkåren i Finland utan att komma undan sin
skuldkänsla är sammantråcklad av litterära
stuv-bitar och gör inga allvarliga försök att lösa de
problem som uppstår. Man kan ta som exempel
frälsningssoldaten; han har plockats in för att
ge en religiös anstrykning åt skulduppgörelsen,
men är det vidare sannolikt att en person av
hans typ och tro alls skulle gå ut som frivillig?
Vad är Sture Lagerwalls trasige kapten annat
än ett eko från "Männen vid fronten"? Och
hur ofta har man inte redan stött på Hasse
Ekmans adliga rötägg som bakom sin mask av
fräck desperation döljer en hemlös och rädd
liten pojksjäl och som finner frid i hjältedöden?
Litterär konfektion alltsammans, väl avpassat
till den repetitionskurs i modern filmteknik som
regissören åstadkommit. Hur välbekant även
filmatiskt förefaller en inte det mesta av vad
här bjuds: betjänten som släpper in den
förlorade sonen till familjekonciliet, den äkte
mannen som finner en röck och hatt för mycket
i tamburen, regnet som skvalar på bil- och
tågfönster när något hotfullt närmar sig och
svanarna och fårhjorden som ger staffage när de
underbara orden "Jag älskar dig" första gången
skall uttalas, de älskande som med uppvikta
skjortor vandrar i ett landskap med vackra
moln och mäktiga trädkronor, den sega
gumman som plöjer den goda jorden och läser sin
strof om trohet intill döden, montaget när den
överspände ynglingens hjärna exploderar, den
märkliga operationen i krigssjukhuset etc., etc.
Vad man minns från denna film som någonting
självständigt och nyupplevt var Edvin
Adolphsons framställning av huvudrollen. Där fanns
en ödmjukhet och stilla resignation som gjorde
att man trots allt trodde på figuren. Bra i mindre
roller var också Olof Widgren och Rune
Halvarsson. Georg Svensson
Tåg 56. Anders Henrikson. Wivefilm.
Filmen har alltid haft en förkärlek för
järnvägar. En av de första spelfilmerna var Edwin S.
Porters "The Great Train Robbery" 1903.
Kine-matografiens nyhet låg i bildernas rörlighet, och
järnvägståget var rörelse, snabb förflyttning. Hur
många gånger sedan har vi inte på film
förflyttat oss per järnväg, stått på stationer och
tagit emot eller vinkat av resande? Hur många
dramatiska filmscener har inte utspelats på tåg:
jakter i korridorer och sovkupéer, kroppar som
brottats på perronger eller hängt ut genom
fönster eller i ett sista ögonblick av fasa sett
lokvidundret rusa emot sig. Filmfotografer och
regissörer har i alla tider varit fascinerade av
loken, av hjulen och koppelstängerna, av
rökpuf-farna ur skorstenen och ångmolnen; vid minsta
anledning har de lagt sig i position för att
infånga detta skådespel. Fransmännen var särskilt
fängslade av de stora bangårdarnas mäktiga
tristess och dimvåta, sotdränkta skönhet. Jean
Renoirs "La bete humaine" är väl den
hittills märkligaste järnvägsfilmen, där de tungt
suckande lokomotiven, de vältrande rökmassorna
och de växlande eller ursinnigt framrusande
tågsätten symboliskt ackompanjerade ett
sällsynt ruskigt och beklämt mänskligt ödesdrama.
Även svenskarna har nu gjort en hel spelfilm
på järnvägsmiljö med Grevenius’ enaktare "Tåg
56" som underlag. De har därvid väl
tillvaratagit miljöns filmatiska möjligheter utan att dock
eftersträva eller nå fram till någon mera
genomtänkt eller suggestiv symbolik. Anders
Henriksons av Elner Åkesson fotograferade film har
många vackra och skickliga tagningar både från
linjen och stationen (Krylbo), men ingen av
bilderna stannar kvar i minnet som stor syn och
dikt. Filmen vill mest vara människoskildring
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
