Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
och är som sådan vardagsrealistisk ehuru med
starka och grällt påsmetade effekter av passion
och brottslighet. Tack vare den goda
miljöteck-ningen, det ypperliga, intensiva spelet och den
påfallande lediga och naturliga dialogen (som
Barbro Alving har äran av) blir människorna
mycket övertygande, men handlingens
psykologiska orimlighet kan de inte helt övervinna.
Det är orimligt att Henriksons lokförare, som
småningom visar sig vara i besittning av
våldsamma psykiska krafter, är till den grad
okänslig för vad som håller på att ske med hans
hustru och hans äktenskap på grund av hans
slaveri under vanan och yrkesambitionen. Det
är likaledes omöjligt att sätta tro till att hustrun
efter att i något slags andlig stupor ha försökt
förgifta mannen (under en groteskt omotiverad
nattsexa) skulle mitt i själva ruelsen över sitt
mordförsök falla för en förförare, vars
lymmel-aktighet hon är fullt medveten om. Hela detta
avsnitt, vars upptakt är det numera i svenska
filmer obligatoriska födelsedagskalaset med
skåltal och småvelig landsortskomik, är närmast
pinsamt. Vad järnvägssakkunskapen säger om
den följande uppgörelsen mellan rivalerna på
det vilt framskenande 12.37-tåget, som bara
består av ett el-lok, vet jag inte, men i
trafiksäkerhetens intresse får man väl hoppas att den
aldrig skulle ha kunnat inträffa på det sättet.
Av "Tåg 56" får man det intrycket att det
snarast är en angelägenhet lokförarna emellan
vilken som skall föra ett tåg. Men man är ju
van vid detta, att filmfolket i sin omsorg om
publikens spänning uppoffrar trovärdigheten
och därigenom tar bort marken som
spänningen skulle stå på. Man får nu koncentrera
sitt beröm till spelet, som ändå ger denna film
en rangplats i svensk produktion. Vi har ingen
säkrare personinstruktör än Henrikson, och även
som aktör tycks han ha en ovanlig förmåga att
få sina medspelare att ge sitt yttersta. Vem
hade kunnat tro att George Fant skulle kunna
prestera något så ohämmat intensivt och riktigt
som i sin roll av uppkäftig lymmel och fräck
pigtjusare. Bara hans sätt att sticka en cigarrett
i mungipan, att handskas med verktyg och
andra döda föremål var fullkomligt avslöjande.
Märkligt var också att se hur Aino Taube, som
inte filmat på så länge, här kom tillbaks som
en tragisk skådespelerska av format, inte rädd
att utlämna sitt utseende åt missklädsamma
uttryck om det gällde att ge patetiskt liv åt en
seen. Henrikson kan ju inte längre överraska
genom sin förträfflighet, men inte ens han har
väl någonsin gjort något bättre än denne
lokförare, så sävligt förnuftig i sin trygghet, så
sprängladdad av återhållen fanatism och
självförstörelselust när hans värld fallit samman. Det
finns bara ett ord som karakteriserar hans spel:
auktoritet. Georg Svensson
Kungajakt. Alf Sjöberg. Svensk Filmindustri.
Karl Ragnar Gierow står för manuskriptet, Alf
Sjöberg för scenariot och regien i denna film
som inte är och inte vill vara någonting annat än
ett uppsluppet och spännande äventyr i
rokokokostym. En viss beredskapsanda kan visserligen
spåras i parallellen mellan filmens misslyckade
kupp mot Gustav III och en sådan nazistisk
statsvälvning som enligt professor Holmgren höll
på att inträffa 1940 men som på den officiella
historieskrivningens nuvarande ståndpunkt inte
konstaterats vara annat än ett inbillningsfoster.
I filmen är det ju inte nassar som är i farten
utan i stället det ryska sändebudet, en dolsk
person vars blotta uppsyn vittnar om att han
är en representant för "det asiatiska barbariet",
som man för ett par år sedan hörde mera talas
om än nu. Denne 1700-tals-Al Capone har slagit
klorna i en svensk adelsman med ruttna affärer
och ämnar med hans och andra svenska
femte-kolonnares bistånd först bringa kungen om livet
och sedan smuggla i land en rysk truppstyrka
enligt modell tyskt valkokeri Narvik 1940.
Kuppen avstyrs i sista stund genom ett par
behjärtade unga mäns mod och rådighet och
en vacker kvinnas list; det rids vilt, fäktas en
mot tio, klättras, hoppas och brottas i bästa
amerikanska stil i detta avsnitt av filmen, där
givetvis det starka och det sköna också möts
i en och annan kyss när tiden är som dyrbarast.
Lauritz Falk står för de flesta bravaderna; även
om han inte i fråga om spänst når i nivå med
Douglas Fairbanks och Errol Flynn så står han
i varje fall i svensk särklass. Stig Järrel är hans
kumpan, en loj hovman som är kvickare i
skallen än i benen. Hans knep med snusdosan
utfördes med oefterhärmlig elegans till publikens
förtjusning och tydligen också regissörens,
eftersom det måste upprepas två gånger. Inga
Tidblad är en läcker rokokodocka som under
händelsernas tryck utvecklas från nöjesfjäril till
resolut fruntimmer.
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
