Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fattare tigger pengar till ved av Sveriges störste
skådespelare, som själv är lika utfattig!
August Lindberg, som i Norge och Danmark
och på den svenska landsbygden hälsades med
ovationer, lyckades först vid sextioårsåldern få
ett stadigvarande engagemang vid landets största
talscen, Dramatiska teatern. Hans son, som hör
till vår generations främsta teatermän, har för
närvarande inte någon seen alls till sitt
förfogande. Som teaterhistorisk författare har han
ändå skaffat sig möjlighet att dela med sig av
sin kärlek till den konst som han ägnat sitt liv
åt. Hans pietetsfulla och vackra bok om fadern
bör kunna omvända teaterns bittraste fiender.
Lennart Josephson
Från ett lyckligare Europa
Björn Björnson: Ungdom, ungdom.
Översättning av Ingeborg Essén. Bonniers
1943. 8: 50.
Björnstjerne Björnsons son och förutvarande
chefen för Nationaltheatret i Oslo har skrivit
en bok om den naive, bortskämde och
egocentriske men ändå oemotståndligt
charmerande unge man som en gång i världen var
han själv, en strålande rolig bok, rik på
överdådigt festliga episoder och samtidigt en
fascinerande tidsbild av ett Europa som dess värre
oåterkalleligen tillhör det förgångna.
Det börjar i familjens sköte hemma på
Aulestad. Fader Björnstjerne är inte riktigt
nöjd med sin förstföddes utveckling: han
driver omkring på gården, läser böcker och
spelar piano, han är en mångfrestare som
måste länkas in på medvetna banor om det
ska bli något av honom. Slutet på visan blir
att unge Björn skickas ut i världen för att
utbilda sina konstnärliga anlag men också för
att lära att klara sig själv i livet. Det är bara
en helt kort episod, men man hinner redan
nu få en blixtbelysning av familjen Björnsons
charm och inbördes kärlek, av den store
skaldens bullrande hjärtlighet och översvallande
generositet.
Vägen går först över Köpenhamn, där den
unge resenären finner sig på ett mystiskt sätt
ha blivit av med större delen av sin reskassa
men blir hjälpt ur klämman av de stora norska
diktarnas trogne vän Hegel, chefen för Gyl-
dendals förlag. Vidare till Berlin för att
studera musik. Här kommer han in i ett
konstnärskotteri där några av hans landsmän intar
dominerande platser: Christian Krohg, Hans
Gude, Eyolf Soot. Gestalter som Max Klinger
och Voigtländer skymtar i festliga närbilder;
även Georg Brandes gör ett kort besök i
kretsen och utlägger det ateistiska evangeliet
med kraft och fanatism. Konstnärsblodet
svallar och den ungdomliga livsglädjen tar
sig uttryck i vilda maskerader och glada
upptåg som vänder upp och ner på staden. Här
börjar också förälskelsernas långa rad — för
varje gång får föräldrarna hemma på Aulestad
ett brev om att sonen äntligen har funnit den
rätta.
Men det berättas naturligtvis också
åtskilligt om konstnärlig strävan och allvarlig möda,
om intressanta och fängslande personligheter
ur Berlins musikliv. I belysning av dagens
tänkesätt är det ganska pikant att läsa om
den gamle läraren vid konservatoriet som
utvecklar teorien att Wagner var en jude som
försökte nästla sig in i den germanska
musikvärlden.
I Wien fångas unge Björn definitivt av
teatern och får göra sina första lärospån under
Laubes ledning på Burgteatern. Också här
upplever han en kärlekssaga som tack vare
tidens bornerade moraluppfattning slutar med
brytning; vore man alldeles säker på att
författaren visste vilket osympatiskt intryck han
här gör skulle man beundra hans uppriktighet.
Mest för den teaterintresserade ger nog
kapitlet om den arbetsfyllda tiden hos
Mei-ningarna, dessa scenkonstens revolutionärer
vilkas ensemblespel fick en så genomgripande
betydelse. Av stort värde är glimtarna av
hertig Georgs personinstruktion och det levande
porträttet av denne furste, vars brinnande
teaterlidelse och ingående kunskaper hade
lämnat amatörstadiet långt bakom sig.
Turnén till S: t Gallen och vistelsen i Paris
blir mera ett mellanspel, men läsaren bevarar
ett levande intryck av det glada
bohemkamratskapet i teatertruppen, liksom senare av livet
i Frankrikes huvudstad och av den
skandinaviska konstnärskolonien. Sist kommer
engagemanget vid Stadsteatern i Hamburg, där
Holger Drachmanns legendariska gestalt ett
ögonblick dyker upp; det är han som
slutligen blir vägvisaren åter till hemlandet.
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
