Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Henry Peter Matthis: Den danska våren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN DANSKA VÅREN
Men så kommer regnet som våren ska ha det
för att uträtta något. Det lugna heldagsregnet
med sin omständliga blöta. Det kan komma
tungt nog i vinden, susande, drivande över
jorden som jätteduschar tätt efter varandra. Det
gömmer på en hemlig värme från västliga eller
sydliga hav. Mark och vägar och tegeltak tycks
ånga och dofta av det, och har det upphört en
marsnatt med hastigt stigande temperatur, kan
man på morgonen komma ut och se gräset
grönska i tuvorna och vallarna på ett alldeles
nytt sätt.
Sedan gror det i marken och rör sig av små
stjälkar som rullas upp, vecklas ut, sväller och
tävlar om att spira. I trädgårdarna knoppas
erantis i rabatterna, och det dröjer inte längre
än till dess solen en förmiddag kommer fram
i all sin glans, förrän man får se tussilago som
gula småsolar på dikeskanterna. Och nu har
man med en gång den rätta pärlande lärksången
från skyn!
4
Det är ju inte lika tidigt överallt i Danmark.
På de små och halvstora öarna längst nere
i söder — Ærø, Als och vad de annars heter,
Langeland, Lolland och Falster — har man
kanske ett år varit först att känna den eggande,
ljuvliga skiftningen som kännetecknar Foraaret,
begynnelsen. Fri jord och varm luft har mötts
på nytt och förenats, för att avla den
mustrika doft som lockar gräsen och krypen upp
i dagen ...
Men på Fyn och Själland kan det till
omväxling vara tidigare med något annat, såsom
höstsäden och knopparna ett år då snön har
legat längre på Falster. För övrigt skiljer det
inte mycket. Men Jylland är nog alltid sist. Där
kan det vara strängt väder länge och bli sen
vår. Västanstormarna är vinterbusen som får
hela naturen att kura ihop sig liksom
människorna. Somliga år virvlar vårstormen upp
massor av sand ur klitterna och vräker den över
åkrarna där sådden har spirat, lägger den också
i drivor över vägar och järnvägsspår för att
tävla med snöstormarna från sydöst. Blåser gör
det ju annars tillräckligt över hela landet. Det
är inte helt stilla många dagar under dessa
oroliga månader. Vid alla vägar och alléer har
träden sin konstanta lutning från väster mot
öster. Men trots den envisa blåsten grönskas det
nu i marken alltmer.
Då är det fåglarnas skriktid.
5
Vid stränderna är fågelskriket vårens ton
framför allt annat. Det sätter inte in med hela
sin styrka med en gång, utan kommer liksom
grönskan sakta och lite i sänder men
oupphörligt ökande.
Lärkan tar alltså upp den inledande strofen.
Man kan inte säga vilken dag det sker. Det har
kommit omärkligt i luften som en övergång
från kvitter till drillar. Och sedan är det
koltrasten — nu hörs han ofta hela dagen, där han
kluckar med i en spridd kör som övar sig med
pip och kvitter och små trevande melodier.
Det kan låta som om detta mångstämmiga
sjungande hörde till vårvinden, det stiger och
faller, stiger och faller, och stillnar mot
skymningen. Det tar till i klang för var dag. Det
fyller luften med liv och röster, man hör det så
snart man bara öppnar ett fönster, och det
följer en överallt där man går, i småstädernas
gator och parker, mellan häckar och åkrar, på
de stora bilvägarna över slätten. Inne i
Köpenhamn sitter sparvarna där det roar dem och
sjunger på sitt vis, liksom utan anledning men
ideligen på nytt under dagens lopp.
Men i själva strandkanten har måsarna
kommit i gång. Det är deras oväsen som är det
verkliga skriket om våren.
De måste ju också höras här om någonstans,
för sin oräkneliga mängds skull på alla dessa
låga kuster och öar. Det är en härskara av
måsar som kan samlas inne vid en buktande
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
