Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Margit Abenius: De eviga skrivtecknen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
väldigande rikt landskap som det tar tid att
ströva igenom. Lyrik blir mer än annat
"smaksak", en fråga om personligt tycke, och i varje
antologi av dikter ska man väl likgiltigt bläddra
förbi vissa sidor och hejda sig inför andra. För
egen del måste jag dock bekänna att jag här
ovanligt ofta har känt lust att stanna. En
lärdare penna skulle säkert — av ett urval som
börjar med Nausikaas och hennes skönflätade
tärnors arkaiska idyll på havsstranden och
sträcker sig fram till Eliots svårmod inför
ökentorkan — inspireras till intressanta
litteraturhistoriska perspektiv, och kulturhistorikern
kunde i dikternas accessoarer få synpunkter
på kulturens utveckling och återgång och på
själslivets av tid och lokal betingade
förändringar. Men det slår mig att gränser och
distinktioner gärna vill suddas ut inför den stora
lyrikens samlade bild. Som bräddade ögonblick,
bevarade genom "de eviga skrivtecknens" magi,
blir man benägen att se dessa kvintessenser —
det tidlösa faller mer i ögonen än det
tidsbestämda. Kinesen Li-Tai-Po — 700-talet —
skrev:
Då här jag sitter och diktar
jag från mitt fönster ser
hur bambustänglarne vifta
och svaja upp och ner.
De likna böljande vatten,
och deras skarpa sus,
då sina knivblad de slipa,
ljuder som forsens brus.
Skrivtecknen som faller på papperet synes
honom likna orangens blommor i snö. Men:
Orangernas syrliga friskhet
den stannar dock icke kvar,
om kvinnan alltför länge
i ärmens flor dem har;
och solskenet hastigt smälter
rimfrostens vita snö —
men skrivtecknen här jag kastar,
de kunna aldrig dö.
Bambustänglarnas rassel, orangernas doft och
snön har genom de eviga skrivtecknen blivit
andliga symboler med makt att 1 300 år senare
och i ett annat luftstreck väcka samma
tankfulla känsla till liv och förtydliga samma
erfarenhet som en gång grep Li-Tai-Po. Det
har ofta påpekats att len stora lyrikens teman
är få och enformiga, och ändå liknar ingen av
dessa dikter den andra; det är som moln,
föränderliga, skiftande, olika och dock i all
evighet moln. Sapphos fyrrading om Plejaderna
som sjunkit är en dikt om väntan liksom det
underbara kinesiska poemet om flickhustrun
som väntar sin man, men det är inte samma
väntan. Dödsaning talar ur Donnes
komplicerade dikt "Yvs icke, Död" och Mörikes enkla
visa "Tänk det o ande", men det är inte samma
död. Melankoli uttrycks i bilden av novembers
blåst, den gamla kvarnen som saktar vingarnas
slag, kondorens flykt, en ödslig hed, vågsvallet,
men det är aldrig samma melankoli. De
heroiska själarnas längtan till död i flamman liknar
varandra, det är sant, men uttrycket för den är
alltid säreget. Lyrikens territorium kunde man
också jämföra med en karta med många vita
områden, där nya land och kuster och öar tid
efter annan prickas in — varje dikt en erövring.
Endast en vandrare känner
skönhetens ständigt nya skälvning
av vita och röda moln i gryningen vid havet,
av våren i det vilda plommonträdet och videbusken.
Jag ser en guldfärgad trast som skimrar i den varma
luften
och en grön vattenväxt återspeglad av solen.
Plötsligt fyller en gammal sång
mitt hjärta med hemmets doft, mina ögon med tårar.
(Tu-Shén-Yen: "Skrivet på vandring en tidig
vårdag".)
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
