Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Stig Ahlgren: Hans Larssons stil. Några marginalanteckningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
HANS LARSSONS STIL
Några marginalant echnin gar
Det var en lång, lugn och solig epok som
tog slut, när Hans Larsson 1927 pensionerades
som professor i teoretisk filosofi. Den blide
tänkaren hade icke väl avträtt från arenan förrän
en stormig akademisk träta satte i gång och
med smärre avbrott för sårs omplåstrande och
nidskrifters författande varade i nära tre år.
När man efteråt studerar en skrift med den föga
lockande rubriken "Handlingar rörande
tillsättandet av lediga professorsämbetet i teoretisk
filosofi vid universitetet i Lund 1927—1929"
och ser vilka lärda män som var i farten, så
börjar man undra hur Hans Larsson själv skulle
stått sig i den illhårda konkurrensen.
Sökandenas meritförteckningar visste att berätta om
långväga studieresor, lärjungeskap hos
kontinentens största tänkargiganter, mondän
laboratoriepraktik med treveckorsronder på psykiatriska
kliniker och, naturligtvis, avhandlingar med
invecklade titlar och högdragna opustal. Ja, en
av de sökande kunde skryta med — utom att
han var född — att han juni—augusti 1914
uppträdde som ledare av kammarkonserterna
vid Baltiska Utställningens avdelning för
Eld-begängelse!
Hunnen så långt i studiet av sina efterträdares
kvalifikationer torde Hans Larsson ha
åstadkommit ett vemodigt leende. Hur skulle han ha
vågat speciminera på nytt? Han, vars boktitlar
ett barn kan begripa. Han som hade måst
annonsera sig rätt och slätt som — tänkare.
Det låter ju komiskt enkelt: en tänkare!
Vi ska inte här ge en värdering av Hans
Larssons filosofiska insats. Hållbarheten i hans
teser kan ju mer än diskuteras. Han var
ny-kantian ut i fingerspetsarna och det vore i så
fall bra mycket aktuellare att pröva hans
tankars bärkraft hos lärjungarna Ivar Harrie, Olle
Holmberg och Alf Ahlberg, vilka var på sitt
håll varit och är sysselsatta att transcendentalt
deducera våra kulturvärden. Vi ska i stället nöj a
oss med att fånga något av Hans Larssons
egenart i hans alldeles unika stil. Det är sättet på
vilket han förmedlat sina tankar som burit den
oförfärade originalitetens signatur. Det är som
filosofisk stilist han gjort sin banbrytande insats.
Hemligheten med Hans Larssons stil ligger
i hans minnesgoda förhållande till hemtrakten.
En lärd psykiatriker, som ibland var tvungen
att skriva för populasen, tillfrågades hur han
bar sig åt för att hålla facktermerna borta då
han skrev. Han svarade att han plägade tänka
på en stationsinspektorsfru i Småland. Vad hon
begrep, begrep alla. Hans Larsson skulle aldrig
kunnat ge ett sådant svar, präglat av kylig
nonchalans. Han tänkte, när han angrep de
filosofiska problemen, på hemmabyarna, på de
goda vännerna i gårdarna på Söderslätt. Nej,
han tänkte kanske inte medvetet och avsiktligt
på dem. Han fortsatte själv hela livet igenom
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
