Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Olof Lagercrantz: Från Wergeland till Grieg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF LAGERCRANTZ
FRÅN WERGELAND
TILL GRIEG
Fredrik Paasche sade en gång på tal om
skillnaderna mellan det norska och det svenska
kulturlivet att svenskarna gärna talade om en
generationsmotsättning som man visste föga om
i Norge. Han menade att vi alltför lättvindigt
räknade med att folk av samma åldersgrupp
hade gemensamma intressen och att de unga på
ett otillbörligt sätt hölls tillbaka. Särskilt bidrog
vårt akademiväsen till att skapa en konstlad
skillnad mellan gammal och ung. Hela
kulturlivet präglades därigenom av en viss högtidlig
stelbenthet där ett befruktande växelspel mellan
generationerna lyste med sin frånvaro och
ungdomliga impulser alltför ofta kvävdes i sin linda
av medelålders frackvärdighet och tillknäppt
fantasilöshet.
Jag tror att denna kritik träffar något
väsentligt. Men är i detta fall lyckligare ställd i Norge.
Norrmännen tycks mera sällan nå den ålder då
en konstlad ansvarskänsla tar överhand över
spontaneiteten och personlig pondus betraktas
som värdefullare än originalitet. Åtminstone
synes detta gälla författarna, men så har de inte
heller någon "Norska akademien" att meritera
sig för.
Ungdomstraditionen i den norska litteraturen
är märkvärdigt livskraftig. Det är inte minst
Henrik Wergelands förtjänst. Han är den moderna
Levende norsk dikt, i utvalg av Helge Krog.
Bonniers 1943. 8:50.
norska diktens portalgestalt, överdådigt och evigt
ung. Vi är stolt förundrade över det klara
morgonljuset och den sällsamma friskheten hos
Bellman. Men på något sätt är han mera gud än
människa. Han tjusar som Apollo själv, men
han kommer oss inte till mötes som en broder
och en kamrat. Wergeland däremot är en
modern människa med mänskliga svagheter och
mänskliga förtjänster. Han är en levande kraft
och ett eggande föredöme, när Bellman är ett
fenomen, ett stjärnskott, som ingen söker följa
på hans svindlande himmelsfärd.
I Sverige har vi en viss fallenhet för att göra
statyer av våra diktare. Vi gör dem gärna till
harmoniska idealgestalter synnerligen lämpliga
att skrämma skolpojkar med. Och själva har de
i livet ofta slutat i en värdig statypose med
handen tryggt om rockslaget. Det brukar bli en
förskräcklig uppståndelse när någon tar sig för
att skrapa på förgyllningen. När Tegnérs brev,
som visar honom i attityder föga värdiga en
nationalskald, publicerades för femtio år sedan,
ropade man på helgerån och misstänkte
förfalskning. Victor Svanberg blev kraftigt
åthutad när han plockade fram de mänskliga och
alltför mänskliga dragen hos den "gudomlige"
Viktor Rydberg. Vi vill ha kvar våra stora män
i trygga positioner där uppe på granitsockeln.
Behovet att glorifiera är naturligtvis
allmänmänskligt och finns även i Norge. De glimtar
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
