- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
237

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Från bokhyllan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FRÅN BOKHYLLAN

Elin Lindegren: Rut och söndagen. Bonniers
1936.

Ända sedan min tidiga ungdom har jag haft
en speciell förkärlek för självbiografier och jag
har inte svårt att i det stora hela instämma med
Vauvenargues när han säger:

Om vi ha skrivit något för att skaffa oss klarhet
över oss själva eller för att lätta vårt hjärta, är det
stor sannolikhet för att våra reflexioner skola vara
till nytta även för många andra, ty ingen är ensam
i sitt slag, och aldrig äro vi vare sig så sanna, så
levande eller så lidelsefulla, som när vi behandla
saker och ting som röra oss själva.

Uppskattningen av självbiografier är ju för
övrigt ingalunda originell. Den respekterade
mening som låter höra sin röst i våra allmänna
litteraturhistorier har i många herrans år inte
tvekat att sätta "Dichtung und Wahrheit" över
"Wilhelm Meister", "Bekännelserna" över "La
nouvelle Héloise". Men det är kanske ibland
nödvändigt med ett visst avstånd i tiden för att
värdesätta självbiografier, ja, för att inte anse
dem — jämförda med de rena romanerna —
som något underordnat, något konstnärligt
kraftlöst eller något helt periferiskt. Kanske särskilt
i Sverige, där smaken för det glansfulla, det
romantiska, det retoriska och det opsykologiska
är så pass utbredd. I varje fall var en vanlig
förebråelse mot litteraturen på 1930-talet från
våra kritikers sida just den att författarna
alltför sällan kunde åstadkomma romaner, att de
alltför ofta inte kunde frambringa något annat
än självbiografier, mer eller mindre direkta.

För att emellertid komma till saken så var
det den förkärlek som jag nyss nämnt i
förening med tonen i en recension som gjorde mig
uppmärksam på en liten volym, kallad "Rut
och söndagen" av Elin Lindegren — som jag
sedermera erfor en pseudonym. Jag råkade
nämligen läsa en anmälan av Quelqu’une som
andades en så häftig avsky att jag greps av
intresse för en bok som kunde uppväcka så
starka känslor och jag hade på känn att mina

egna reaktioner skulle, om inte bli lika kraftiga,
så i varje fall gå i motsatt riktning. Dessutom
var det tydligt att den lilla volymen i stort sett
var självbiografisk.

Men självbiografier är ju som all litteratur
av skiftande kulör. "Rut och söndagen" är
inte slösande rik, festlig och oemotståndlig som
"Nässlorna blomma", inte eruptiv,
perspektivrik och genial som "Tjänstekvinnans son", inte
raffinerad och etsande pregnant som "Martin
Bircks ungdom", inte fantastisk och
dubbelbottnad som "Jag, Ljung och Medardus" och inte
heller hänsynslös, sublim och skakande som
"Lars Hård". Den är motsatsen till bländande.
Måttfull, jämn och välskriven har den sin styrka
i det lågmälda. Den är utan pretentioner men
alltigenom intensiv, den är oraffinerad men
konstnärligt förunderligt säker, den är
vardaglig men ovanlig, den har kort sagt en speciell
charm. Och skulle man försöka att reda ut vari
just detta behag ligger, så tror jag att man
skulle finna att det har uppstått ur en förening
av några skenbart enkla ingredienser:
uppriktighet, klarhet, redbarhet, berättarbegåvning,
egenskaper som samtidigt visar sig tillhöra ett
passionerat temperament och en alltigenom
chos-fri natur. "Rut och söndagen" är en mycket
personlig ungdomshistoria men utan
egocentricitet och självhävdelse, den har en ovanlig
känslostyrka men också en överraskande
objektivitet. Den har klokhet och rättskänsla, men
den är fri från efterrationaliseringar, och trots
måttfullheten i skildringen har ingenting av
oron, beklämningen, de dunkande pulsarna eller
den pinande osäkerheten hos denna kämpande
ungdom gått förlorat. Det är fräscht, avklarnat,
distinkt och levande.

Nu kanske många skulle tycka — och det var
just vad Quelqu’une tyckte — att Rut är allt
annat än naturlig. Hon har nämligen en oändlig
möda att frigöra sig från föräldrahemmets läseri,
och även när hon för länge sedan hade
övergivit sin barndoms tro och sina föräldrars före-

237

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free