Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
ställningsvärld "fanns ett ginnungagap befäst
mellan hennes åsikter och hennes
obehagskänsla". Hon är med andra ord märkt för hela
sin ungdom av läseriet i hemmet, och hennes
pliktkänsla och föräldrarnas myndighet håller
hennes inre opposition i så järnhårda band att
det till en början blir hennes undermedvetna
instinkter som ensamma får ta på sig det tunga
men viktiga värvet att göra revolt, kroppen får
göra grovgörat åt själen: hon vågar inte
opponera sig mot konfirmation och kyrkbesök, hon
får kräkningar i stället. Men fördenskull ger
Elin Lindegren ingen hatfull eller ens orättvis
bild av Ruts föräldrar, de är tvärtom skildrade
inte bara objektivt utan med inlevelse. Och
över de många beklämmande situationer som
hennes barndom och ungdom är fyllda av faller
det ofta in strimmor av en osökt humor som ett
slags spontan reaktion hos självbevarelsedriften.
Rut lever instängd i en värld som är motsatsen
till hennes kamraters, en värld där skolan,
läxorna och vardagen är det som gör veckan
uthärdlig och där söndagen och ledigheten är
det outhärdliga:
Ack, det är ju söndag i dag. Rut sjunker tillbaka
på kudden, försöker sova, glömma. Men söndagen
kryper jn i hennes kropp och förlamar henne. En
söndag tar ju aldrig slut. Evig, evig är söndagen.
Det låter i hennes öron, som när prästen mässar:
Helig, helig är Herren Zebaoth. Helig, helig är
söndagen. Vad hjälper det, att man säger till sig själv:
Om tolv timmar är den över, då går man och lägger
sig, och när man vaknar, är det måndag. Vad hjälper
det att man säger: Det blir ägg och löksill till
frukost i stället för ölost eller välling, och till middag
blir det kalvstek och äpplekaka. Söndagen tar ändå
aldrig slut, för den är evigheten själv...
Men hur tråkig söndagen än kan förefalla
i familjen Stengårds liv så är det först när Rut
upplever den som den blir verkligt
skräckinjagande. Hennes syster Lisa går som en ande
obesvärat ut och in genom dess tjocka murar,
för hon är glad, utåtvänd, smidig och utan
större sanningskrav. Hon är med andra ord den
ytliga och omtyckta i familjen. För även hos de
stränga och uppriktiga läsarna är ju det
skenbart rättrogna partisinnet oerhört mycket
viktigare än allvaret.
Med sagans klara färger och med de enkla
linjerna hos den alldagliga erfarenheten
framträder de vitt skilda verkningarna av en
komprimerad läsaratmosfär på två evigt motsatta
naturer, liksom den glada stämningen hos den
världsliga, godmodiga och föga solventa
familjen Ringmark avtecknar sig mot den dystra,
stränga och ekonomiskt solida asketismen hos
Ruts föräldrar. Konfrontationen mellan dessa
världar får hos Elin Lindegren en primitiv och
klassisk komik över sig som blir så mycket
oemotståndligare som den bjärta kontrasten är
verklighetens eget oförfalskade konstgrepp. När
Rut äntligen får tillstånd att tillbringa en hel
söndag på det ringmarkska sommarstället har
hon blivit försatt till en värld, lika exotisk som
Kinas:
I stället för bordsbön sjöng de en sång, som hette
"Helan går", och så drack de, både herrar och damer,
ur spetsiga glas något som såg ut som vatten. Men
strax efteråt märkte Rut, att det luktade, som
fyllbultarna luktade utanför utskänkningsstället där
hemma på gatan.
Men "Rut och söndagen" innehåller inte bara
utmärkta miljöskildringar från ett allvarligt
läsarhem i slutet av förra och början av
nuvarande sekel med sina husandakter, sin skräck
för De Dåliga Tiderna, sin fasa för socialisterna.
Boken är också en skildring av utbrytning och
bildningskamp. Den ger verkligen en
morgon-frisk stämning sådan den kunde finnas hos
ungdomen kring Bengt Lidforss. Och ännu i dag,
fyrtio år efteråt, förnimmer man fullkomligt
levande den hänförelse med vilken de unga då
störtade sig över uppgiften att utforska
sanningen. Det finns i boken ett avsnitt som
skildrar Ruts ensamma fotvandringar på
Skåneslätten, där hon gör botaniska exkursioner, ett
avsnitt fyllt av naturkänsla, poesi och panteistisk
livstro, ett avsnitt som inte bara uttrycker en
intensiv och centralt personlig upplevelse utan
stämningen och livsinställningen hos en hel
epok. Slutligen finner man i "Rut och
söndagen" en passionerad förälskelse efter vars
abrupt tragiska slut ridån går ned.
"Upptakten" som inleder boken har något
av traditionell inledning till en hembygds- eller
släktroman från 90-talet, och episoden med
polacken i ladan kan verka en smula
romanaktig, men som helhet är "Rut och söndagen"
— närmast jämförlig med Edmund Gosses "Far
och son", till vars mått den dock inte når upp —
en av de svenska självbiografier som borde bli
betraktade som klassiska. Knut Jaensson
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
