Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
framgång — en av Stadsteaterns allra
värdefullaste föreställningar denna säsong, om ej den
allra värdefullaste. Inte var det mycket bevänt
med den yttre lokalfärgen, trots sylt i teet och
samovar — men, som sagt, vad betyder nu
detta? Även sammangjutningen av de olika
insatserna till en samklang kunde önskats ännu
mer fulländad: Tjechov ställer stora krav där!
Men helheten segrade trots alla halvheter.
Med den segrade också Kerstin Rabe. Som
Sonja hade hon sin största roll efter debuten
i Runar Schildts "Galgmannen" och "De små
rävarna". Man började med att förundras över
att en så vacker skådespelerska kunde bli så
obetydlig, ja ful, och slutade med att förundras
över att en så obetydlig flicka kunde bli så
förklarat vacker. Maria Schildknechts
trotjänarinna och Berta Halls indolenta sköna äro också
minnesvärda. Som den grinigt egocentriske
Serebrjakov hade Sture Baude lysande
ögonblick. Detsamma gäller Yngve Nordwalls doktor
Astrov. En skådespelare med större ålder och
pondus — något à la Ivan Hedqvist — hade
haft lättare för rollen, men Yngve Nordwall
hade med sedvanlig intelligens konstruerat sin
egen lösning och gjorde en slående figur, apart
och något gjord, men effektfull. Onkel Vanja
tolkades med diskretare kontur av Kolbjörn
Knudsen. När i slutscenen de ändlösa
farvälorden äntligen klungit ut och Sonja till honom
talar tröstande ord ur ett hjärta, lika fullt av
förtvivlan som hans, allt medan
undantagsgubben (Ludvig Gentzel) stilla knäpper på
gitarren — vem tänker då på gitarrens svenska
modell, på spelmannens göteborgska stämma
och det oryska utseendet på honom och den
gamla damen vid hans sida — eller, om man
tänker på det, vem låter sig störas av så
oväsentliga ting? Här gäller det hjärtat och
livsmöjligheternas rot i alla länder. Man rycks med i
den vaggande stämningens intensitet och känner
endast, vet endast: allt är fullkomnat.
Ebbe Lindé
Spelhuset och Herr Sleeman kommer av
Hjalmar Bergman. Svenska
Dramatikers Studio.
Draniatikerstudion har tidigare visat sitt
intresse för Hjalmar Bergmans skådespel genom
framförandet av "Sagan" i en iscensättning av
Per Lindberg som man utan överdrift kan kalla
mästerlig. Det var en i hög grad minnesvärd
föreställning.
Också framförandet av Hjalmar Bergmans
enaktare "Spelhuset" och "Herr Sleeman
kommer" vill man gärna bevara i minnet som ett
ambitiöst företag och en levande teaterkväll.
"Spelhuset" bär i hög grad prägeln av sin tid.
Den skrevs i början av 1920-talet och den bär
starka spår av Bergmans intryck av tysk
expressionistisk teater. Det är ett marionettspel,
genomsyrat av sin skapares fatalistiska livssyn, präglat
av hans insikt i maniernas och det ondas värld.
De förhäxade typer som luta sig över spelbordet
är inga människor av kött och blod: de är
skuggor, fastnaglade i en isig och död tillvaro.
Spelhusets direktör och maitre de plaisir inkarnerar
vinningslystnaden; skökorna är hala monster,
den gamla damen är en levande död. Men mitt
bland dessa blodlösa skuggor dyker som
vanligt hos Bergman upp ett par varelser från det
levandes värld. De är levande, därför att de har
förmågan att älska. Men mer än en röd ränning
i livlösheten representerar de inte.
Denna fantasmagori, som man kan tänka sig
att Bergman fått verklighetsunderlaget till i
inflationstidens spöklika Berlin, gavs med
accentuering av tidskaraktären i en expressionistisk
uppsättning med dekor av Gunnar Lindblad
och i Ingmar Bergmans insiktsfulla regi. Toivo
Pawlos bleke och förhärjade spelhusdirektör
hör till det man minns: där fanns äkta
skåde-spelarlidelse, något av det hetsade och kyliga
som man förbinder med denna roll. Anders Ek
fuskar ju sällan bort en roll: här hade han
äkta och gripande tonfall för livsnederlaget och
ledan. Som den unga flickan Karin framträdde
Franci Uher; för det oberörda och fräscha
fann hon vinnande och okonstlade uttryck.
Tidigare har "Spelhuset" en gång framförts av
amatörer från Studentteatern. Dramatikerstudions
föreställning fyllde helt naturligt högre ställda
krav på konstnärlighet och mognad.
"Herr Sleeman kommer" är ett av
Hjalmar Bergmans mest fascinerande marionettspel,
ypperligt i sin stilisering och sin konstnärliga
ekonomi, gripande i sin vemodiga, sordinerade
poesi. Det är ett broderi över en av
grundtankarna hos Bergman: hur det vederstyggligt
frätta livet som en Molok slukar det som är
ungt, livskraftigt och oskuldsfullt. Desillusionen
är fullständig, men den svepes i ett skimmer
av graciös poesi. Anne-Marie, den i sin gröne
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
