Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
kan utföra V-tecknet med fingrarna). Inför den
ensamme gossens andlöst beundrande blickar
blir dockan plötsligt levande, börjar rulla med
ögonen och faller blixtsnabbt ihop i en djup
bugning, som för barnet ter sig lika
skrämmande som en skallerorms utfall. Denna subtilt
mångtydiga seen glider snabbt förbi, men den
ger inte bara ett surrealistiskt betonat
outgrundlighetens perspektiv åt filmens optimism, den
tycks också sabotera den. Ty är det inte så det
går när de mekaniserade blir "levande"? Det
är lätt att fatta denna mannekäng som en
sinnrik symbol för staten i krigstid och barnet som
en symbol för den ofördärvade individen. Den
lilla scenen går emellertid att tyda på flera sätt,
också som en nästan genial självironi. Det
förfärade barnet är kanske ingen annan än den
ursprunglige Saroyan, betraktande den
spök-lika mannekäng som inte är någon annan än
"hans sämre jag", detta succébelastade jag
som villigt inordnar sin konst under den
dödsbringande krigsgudens välde, samtidigt som den
annonserar ett nytt — livselixir.
Erik Lindegren
De anföll i gryningen (Action in the North
Atlantic). Lloyd Bacon. Warner Bros.
Det är med tung sjöhävning i kroppen som
man kommer ut på gatan efter att ha sett denna
film, som skildrar hur ett amerikanskt fartyg ur
en allierad konvoj under strid med u-båtar och
flyg tar sig fram till Murmansk. En av filmens
huvuduppgifter har tydligen varit att värva folk
till handelsflottan, och dess propaganda vilar
därför på den bredaste basis; den fyller den
amerikanska patriotismens storsegel med alla
tänkbara vindar (de självskrivna passadvindarna
är givetvis Gud och president Roosevelt); den
hävdar amerikansk "seamanship" som snarast
överlägsen den engelska, ger blommor åt
Ryssland, bevisar den allierade hjälpens effektivitet,
pekar på farorna och på segern, hedrar
vardagsheroismen samtidigt som den "psykologiskt"
ger den mänskliga svagheten sitt. En del är
naivt och skrytsamt, en del är bete för
gröngölingar, men alltihop är inpassat i en det stora
kraftuppbådets tungt mäktiga rytm.
All denna propaganda skulle emellertid inte
glida förbi så pass störningsfritt som den gör,
om den inte som ett cellofanpapper omslöt ett
av de styvaste reportage som gjorts från detta
krig. Och detta reportage är inte bara instruk-
tivt, det förmedlar också en fläkt av
oemotståndligt historiskt skeende, av elementär
verklighet. Striden mellan det amerikanska
liberty-fartyget och den tyska u-båten har något av
tidlös storhet över sig. Dimman,
alarmsignalerna, explosionerna, den brinnande bensinen
och oljan, de diaboliskt silverskimrande
torpedernas vattenplöjningar, träsplittret vid
flygplanets kulsprutebeskjutning, allt detta blir
oemotståndliga fakta för åskådaren, precis som
det är det i de flesta länder av i dag. Därmed
är inte sagt att man inte kan peka på en del
överdrifter; en lekman finner det till exempel
osannolikt att ett fartyg med last av
sprängämnen får gå mitt i en konvoj i stället för att
hålla sig i kön, och för en del scener saknar
en icke-krigförande nation känsloorgan. Men
helhetsintrycket är på grund av det rådande
världsläget imponerande. Erik Lindegren
Himlen kan vänta (Heaven Can Wait). Ernst
Lubitsch. 20th Century Fox.
Även utan signaturen skulle man ha känt
igen denna film som en äkta Lubitsch, ett verk
från mästarens sena period, litet slappt i touchen
och utslätat glatt i ytan, inte alldeles fritt från
känslosamhet men ändå ett fullt egenhändigt
arbete. En äldre Casanova som avsomnat mitt
i en sista flirt med en blondinerad nattsköterska
inställer sig pliktskyldigast i helvetets
strömlinjeformade entré där han mottas av Hans
Excellens i egen hög, jaquetteklädd person.
Syndaregistret är inte i ordning och den blide
ravaillacen får själv redogöra för sitt livs
felsteg. De visar sig egentligen ha bestått bara i ett
sysslolöst liv och en svaghet för kvinnlig
fägring. Så värst sedligt upprörd blir man inte av
hans eskapader men däremot rätt charmerad av
hans självironiska sätt att klara upp dem. Det
förvånar en därför inte att han efter avlagd
bekännelse får ta hissen upp till högre ort, där
han har utsikt att åtminstone få ett rum i
annexet på skuggsidan. Historien berättas i
technicolor; särskilt interiörerna från plysch
-tiden och det glada nittiotalet är gjorda med
mycken omsorg och känsla för epokens
absurditeter i fråga om dräktskick och heminredningar.
Den lubitschska bildspiritualiteten är litet
dämpad, roligheterna sägs mest i dialogen, men
frukostscenen i fläskpackarkungen Strabels hem
skälver av en grotesk humor som är inarbetad
med frenesi. Georg Svensson
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
