Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Betydande dikt
Solveig von Schoultz: Den bortvända
glädjen. Holger Schildt. Helsingfors
1943.
Det är besynnerligt att Solveig von Schoultz’
diktsamling "Den bortvända glädjen", som i
höstas utkom i Finland, inte funnit någon
rikssvensk förläggare. Den är nämligen ett mycket
betydande arbete som med ett slag ställer sin
skapare i främsta ledet bland på svenska
skrivande lyriker. Solveig von Schoultz är andligen
besläktad med Edith Södergran och Karin Boye.
Hon håller sig helst till en fri vers, där hennes
originella bildspråk får ordentligt svängrum.
Hon är kvinnligt mjuk och intensiv, men
förmår samtidigt lägga in en nästan förödande
kraft i sin dikt. Ingenting av vad hon här
skapat är lättköpt. Allt har sjunkit ned till
själens djupaste och hemligaste skikt och
därifrån med försiktig hand hämtats upp. Aldrig
träffar man på en sliten symbol, en omtuggad
fras. Allt är nytt och friskt som endast det äkta
och självupplevda kan vara. Den enda
anmärkning man kan framställa mot henne är att hon
ibland är en dålig rytmiker. Det kommer till
synes särskilt i några rimmade dikter, där
rimorden ej fått den rätta betoningen. Man
kommer att svälja dem vid läsningen. Varför ska
hon då alls rimma? Ingen kvinna brukar ju
bära sina smycken under kläderna.
Diktarinnan har ett stort register. En
avdelning naturdikter tar upp en ädel tävlan med
Martinson och Ekelöf. Det är deras visionära
synsätt hon äger. Men visionen utesluter inte
konkretion. "Fjäriln" är en sällsamt graciös och
vacker dikt, och "Augusti" bör citeras i sin
helhet:
Det lilla lättsinniga fjunet
riste sina fibrer i klar tystnad
och åkte ut över glänsande smådyningar,
för länge sedan förgätet av måsvingen
gungade det ut i den pärlemorfärgade evigheten
allena.
Det sorglösa vita molnet
steg upp över bergets gula gräs
och lade sig på rygg och gled utåt havet
och betraktade lättjefullt de försvinnande klipporna,
prickar i det namnlösa, och började sjunga för sig
självt
allena.
Mänskan i den drivande båten
lyssnade till lj tidlösheten som steg ur vattnet
och vilade på sina åror och glömde varifrån hon
kommit
och glömde vad hon hette och stillheten steg in i
henne
och strålade i henne och utplånade henne och rådde
allena.
Och ändå är dessa märkliga naturdikter endast
små lyriska bagateller vid sidan av de dikter
som ger samlingen sin prägel. Dess kärna finner
man i den första avdelningen, som ger en bild
av Finland under krigsåren. I ångest och
våldsam inspiration har Solveig von Schoultz här
avgivit ett vittnesbörd från kvinnornas och
barnens Finland, som borde ha utsikt att bli
bestående i nordisk litteratur. Det är nakna dikter,
som skyr alla prydnader, som talar om det
nödvändigaste utan åthävor. Diktarinnan riktar en
bön till brödet, till det grova, bruna brödet, som
inte räckt till för barnen.
Vördade bröd, du som såg ätternas ursprung,
du, född ur mull och begraven i mull och född igen,
övergiv oss icke på den yttersta dagen,
barmhärtiga bröd.
På gatan ser hon en morgon "urmodern" i
klumpiga manskängor och trasig fattigkjol skynda
om hörnet på väg mot köttkön. I sitt
jord-färgade huckle och med sina hängande armar
blir hon en symbol för den elementära
livsångest, som aldrig dött ut i gränslandet
Finland. Det är tusen år av skymning som ruvar
i hennes ansikte, råttgrå bekymmer släpar i
hennes kjortelfållar. Var gång barnen ej får
mat, var gång bark får ersätta brödet, var
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
