Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Till denna stuga och denna
katastrofupp-laddade familjekrets kommer nu ytterligare två
personer. Det är fostersonen Gösta, en
misslyckad konstnär som försörjer sig som
trä-snidare, en svärmare med inslag av ofullgången
helgontyp, av självbestraffare och ganska subtil
människorannsakare. Han kommer från
Stockholm i sällskap med en sjöman som kallar sig
Holst, en äventyrlig livskonstnär på ett
utvän-digare, hårdare plan, med en sårbarhet som lätt
slår över i farlig häftighet. Han blir genast
fängslad av flickan Jenny och prövar utan
framgång sina talanger på henne, hon är
upptagen av sitt på samma gång djupa och
barnsliga samförstånd med fosterbrodern Gösta.
I stället faller Flora för honom och gör slut
på sitt förnedrande förhållande till
fjärdingsmannen. I sin svartsjuka får nu denne hjälp av
den omständigheten att sjömannen visar sig
vara efterspanad för dråp. Och så samlar sig
romanen till ett slags småländsk gangsterfinal,
där stugan vaktas av beväpnade män och Holst
förskansat sig på vinden med pistolen osäkrad.
Det blir Jenny som besatt av tanken på en
frivillig offergärning rusar ut och blir nedskjuten,
varefter sjömannen kapitulerar.
Författaren har både i gestaltning och
förkunnelse försökt genomföra ett
mystiskt-idealis-tiskt tema: offret som försonar, det självpåtagna
lidandet och det frivilliga avståendet som föder
kärlek och gör livet möjligt att leva. Man vet
inte rätt om det är fråga om vanliga kristna
idéspökerier, framsprungna på nytt ur det
omedvetna, eller om verkliga, på personlig
erfarenhet grundade insikter i livsvillkoren. De
är också på ett ouppklarbart sätt hopvävda med
allehanda samvetskval, livsångest,
konstnärskomplex och självbestraffningsdrift. I detta har
författaren tydligen inlagt mycket av sitt eget
konfliktinnehåll, men objektiveringen i
karaktärer och handlingar är dunkelt ofullgången.
Han kritiserar i familjen Lambert det
missförstådda frihetsbegreppet, det negativa i deras
reaktion mot borgerligheten. De är obygdens
bohemer som kastar bort sitt liv i en sorts
meningslös protest, fastlåsta i de förlista
konstnärsdrömmarnas tragik. Deras stolt romantiska
verklighetsförnekelse leder bara till hopplöst
beroende, till förnedrande misär. Men bredvid
sitt avståndstagande visar Ljungquist samtidigt
en stark dragning till denna avsigkommenhet.
Motsättningen däri glider han över genom att
göra den lambertska misären till utgångspunkt
för sin uppgivelsedrift och offerextas. Han
döljer manövern ytterligare genom att bland de
mystiska impulserna inflicka ett moraliserande
där inte sällan rena beredskapstoner gör sig
gällande. Man får för övrigt ingen antydan om
att alternativet till borgaren inte är den
urspårade bohemen, kanske inte heller
nödvändigtvis det självoffrande helgonet, utan den
medvetne livsrevolutionären.
Trots allt vad boken uppenbart rymmer av
Ljungquists innersta böjelser verkar den inte
inspirerad, utan snarare genomförd med envis,
viljemässig energi. Ett visst drag av
overklighet, av något uttänkt och godtyckligt vidlåder
gärna dessa scener och personer: man har ingen
riktig känsla av inre nödvändighet i det som
sker. Själva berättartonen är på något sätt
felaktig och tar emot i det längsta. Märkbarast är
det i dialogerna, där folkliga dialekter och
modern slang blandas med bokspråk och
litterära lyrismer, omständliga redogörelser och
besvärad självmedvetenhet. En likartad prägel
har de inre monologer och kursiverade
minnespartier som syftar till fördjupning genom
utvidgning men lätt verkar för tillrättalagda, även
när de ställvis är suggestiva. Prosan i denna
roman hör i det hela inte till Walter
Ljungquists bästa. Kanske är det själva
ansträngningen med romanformen, den målmedvetna
kraftutvecklingen som inte passar hans natur.
Man kan undra om han inte egentligen är
novellist av vegetativ, lyriskt drömbetonad
karaktär, en stämningarnas och de halvmedvetna
tillståndens diktare. I en roman som "Vägskäl"
förblir hans strävan egenartad, hans diktvärld
rik och särpräglad, men hans försynta
temperament tycks hindra honom från att gestalta dem
med den rätta häftigheten, den oemotståndligt
tändande lidelsen. Artur Lundkvist
En egen värld
Tora Dahl: Sådan hemlighet. Bonniers 1944.
5:50.
Tora Dahl har inte haft lätt att göra sin
stämma hörd genom likgiltigheten. Men med
sina särpräglade böcker, fem till antalet hittills,
har hon lyckats vinna en visserligen liten men
desto mer trogen och förväntansfull läsekrets.
249
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
