Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Har man väl tillägnat sig denna syn på de
ledande statsmännen, blir man ganska kall för
den smärta, som talar ur Lörd Curzons klagan,
när premiärministerämbetet 1923 gick hans näsa
förbi: "Sådan var den lön jag fick för fyrtio
års arbete i det allmännas tjänst på de högsta
poster." Arbete i den brittiska statens tjänst är,
i synnerhet "på de högsta poster", någonting
högeligen lukrativt och alls ingen uppoffring.
Härtill kommer den stimulans, som
maktutövningen skänker vissa människor.
Att begäret att utöva makt inte är liktydigt
med att älska makten för dess egen skull, visar
Hagbergs essay över Egyptens styresman från
1876 till 1907 — Lörd Cromer. Han anför
många belägg för att Cromer hade den blick
för "idealet bak sit virke", som utmärker de
brittiska "prokonsulerna" i kolonierna och
protektoraten, när de är som bäst.
Det är överhuvud taget en tilltalande tavla
av brittisk offentlighet dessa essayer förmedlar.
Någon gång skulle man vilja ha skuggsidorna
kraftigare framhävda. Detta gäller inte om de
essayer, som behandlar 1700-talet, ty där har
förf. saftat på med alla de otäckheter, som
källorna förmedlar. Som belägg på Charles Fox’
och de andra 1700-tals-statsmännens
"depravation" anger Hagberg i första rummet deras
gudlöshet. Däremot hade det varit önskvärt, att
Lörd Northcliffes vulgaritet hade blivit betydligt
skarpare accentuerad. Mannen som hos sina
medarbetare inskärpte, att en modern tidning
kan säljas i stor upplaga, endast om den på
sin första sida i sensationell form behandlar
antingen "sex, murder or the flag", var dock
inte bara dessa sina medarbetares välgörare utan
även den kanske allra kraftigaste faktorn bakom
den moderna dagspressens vulgarisering —- och
i detta avseende ingalunda ringare än Randolph
Hearst. Åke Thulstrup
Om teater och film
Nils Beyer: Teater och film. Bonniers 1944.
6:50.
Nils Beyer äger erfarenhet som
teaterbedömare, i någon mån även som filmkritiker. Han
har ett livligt intresse för båda konstarterna och
kan med elegant balans diskutera dem i deras
förhållande till varandra. Han tycks ha läst det
bästa som finns skrivet om både teater och
film, han har uppfattat det med oansträngd
klarhet och gjort en uppsättning intelligenta
uppfattningar till sina egna. Hans framställning
är nästan kåseriartat lättflytande och ändå
koncis, byggd på konkreta exempel och saklig
argumentering. Bokens begränsning hör nog
ihop med att den är alltför invändningsfri,
alltför balanserad: författaren är inte tillräckligt
personligt engagerad, han oroas inte av några
jäsande egna idéer som pockar på uttryck. Han
endast framför vad han med klar hjärna och
oklanderligt välanpassad smak har inhämtat på
teaterns och filmens områden.
Jo, ett ledmotiv av mera personligt bestämd
art kan man finna i Beyers bok: det är hans
förkärlek för skådespelarkonsten. Det är till
förmån för denna han argumenterar, det är
med dess hjälp han försonande närmar teater
och film till varandra. Han följer
skådespelarkonstens utveckling från de klassiska och
romantiska konventionerna till "det naturliga
spelsättets" framväxt under den naturalistiska teatern
med dess fulländning i Stanislavskijs system:
den metod där skådespelaren med hjälp av egen
erfarenhet och fantasi diktar personligt liv i den
givna rollen och för varje gång upplever den
på nytt. Men den naturalistiska teaterns och
Stanislavskijs fullföljelse finner Nils Beyer i
filmen, som "på ett fullkomligt revolutionerande
sätt fördjupat sanningen i skådespelarkonsten".
Och det beror på att kamerans obarmhärtiga
öga kräver absolut inlevelse, med avvisande av
alla yttre effekter.
Skådespelarkonsten är för Beyer det
väsentliga i filmen och för dess skull överser han
gärna med innehållsliga brister, ja, överhuvud
med filmens brister som filmkonst. Han finner
"Dimmornas bro" vara en fulländad film, och
den seen (hjältinnans sammanträffande med sin
fästmans moder på restaurangen) där filmen
för de flesta kritiska åskådare spricker och
förlorar sitt intresse har Beyer svalt utan att
blinka. Hans förklaring till denna sin
kritiklöshet är att Vivien Leighs spel i hjältinnans roll
var så övertygande att det utfyllde luckan i den
dramatiska logiken. För min del skulle jag vilja
invända att just detta ypperliga spel gjorde
saken ännu pinsammare: det blev ett i sin
förföriskhet särskilt irriterande försök att nedtysta
invändningarna. Alltså det slags missbruk av
260
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
