Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som med iver tar del av Gripenbergs
självbiografi, finner emellertid, att författaren — f. ö.
på ett mycket tilltalande sätt — alldeles går
förbi sin egen litterära insats, om vilken han
genomgående yttrar sig ytterst modest, och
följaktligen icke får tillfälle att själv förklara sin
poetiska stil. Man får i gengäld mycket annat
av värde i hans bok, vilken äntligen som
biografisk skildring kan ersätta Rolf Nordenstrengs
bok av 1921 — ett av de i alla avseenden
kuriösaste arbeten i denna genre, som någonsin
sett dagen: naket taktlös, rabiat grovskällande
på dikter, som inte råkar behaga kritikern, men
samtidigt levande och rolig att läsa.
Gripenbergs personlighet, sådan den
framträder i denna bok, överraskar en smula. Han
är tydligen en junker av föga komplicerad art.
Mottot i hans bok är betecknande: "Wir haben
gelärmt, geschwärmt, gestritten, getrunken,
ge-liebt, gelebt — und müssen nun anderen Platz
geben, die das auch tun wollen." Det finns
i hans skildring knappast ett ord, som tyder på
att författaren någonsin lockats av allvarligare
— filosofiska eller religiösa — frågeställningar.
Hans politiska resonemang är de naivast
möjliga — han deklarerar bland annat sin hjärtliga
sympati för Lapporörelsen, som han tror har
frälst Finland från bolsjevismen! —, och det
verkar, som om han aldrig hade brytt sig om
att på allvar tränga in i ett svårt ämne. Men
å andra sidan finns i hans bok alls ingenting
av vad man kanske befarat: självupptagenhet,
kverulans, högmod. Tvärtom — Gripenberg
framträder som en frisk, välbalanserad man,
som burit sitt livs tunga — i form av hotande
blindhet, mångfaldiga sjukdomar, ekonomiska
besvärligheter och mycket annat — med
jämnmod, och som i sitt livs skymningsstunder alls
inte klagar utan tvärtom manligt tackar för vad
som blev honom beskärt. Han skrev en gång
i sin ungdom:
Att rida en ädel häst i galopp —
att famna en skälvande kvinnokropp,
så att världen och tiden försvinna —
att leka med rimmens brokiga väv
i strofer som leva och brinna —
att följa ett stormande stövardrev —
att se fiendens hjärtblod rinna —
det är jordisk sällhet -— fåfänglighet!
Det är livets lycka fåfänglighet!
Gripenberg har i denna strof icke illa
sammanfattat, vad hans liv gett honom. Norden-
streng har så initierat och andaktsfullt
kröni-kerat hans erotiska liv, att han själv lämnar
ämnet därhän. Men han berättar levande och
intressant om sitt liv i Euterpekretsen, om sina
resor till Frankrike, Spanien, England och
Nordafrika, och han ger fängslande glimtar av sitt
jägarliv. Det sista ämnet är hos Gripenberg
väsentligt. Han är en ypperlig pointerkännare
och har varit internationell hundprisdomare.
Hans bok "På Dianas vägar" är vid sidan av
Kaj Munks "Liv og glade Dage" och Nils
Eckerboms nyutkomna "Jag hörde Pan spela"
den nyare nordiska j aktlitteraturens främsta verk.
Men framför allt har han — nästan med en
d’Annunzios glädje — fått uppleva "att se
fiendens hjärtblod rinna"... Ingen av det vita
Finlands diktare liar skildrat det röda Finland
med ett så brinnande hat som Gripenberg; läser
man hans skildringar, förstår man honom. Att
märka är dock, att han mycket tidigt var
feodalt-föraktfullt inställd mot underklassen, och att
han redan 1908 i Varia skrev en novell, "En
dröm om folkviljan", som profetiskt skildrade
ett finskt pöbeluppror förlagt till år 1913;
novellen trycktes om och lästes mycket 1918.
För den verkliga tragiken i finska
inbördeskriget saknar denne naive baron allt sinne. För
honom är saken mycket enkel: "Den vita härens
seger över de röda horderna var kulturens seger
över barbariet, bildningens seger över råheten,
människans herravälde över djuret,
människoandens triumf över materien." Även den som
hyser all aktning för den vita härens gärning
och finner den historiskt nödvändig, måste
konstatera, att i ett sådant uttalande röjes en total
oförståelse för Finlands verkliga problem, dess
sociala nöd, dess arbetarstams frihetskrav. Dess
bättre har detta ohyggliga problem under de
senaste två krigen förefallit växa närmare sin
lösning.
Till sist: vad man än må ha att invända mot
Gripenbergs feodala esteticism, bristande
politiska orientering och sociala desorientering —
hans dikt når ändå verklig storhet, först när
begreppet äran — så totalt främmande, ja,
orimligt i vår nuvarande svenska diktning! — blir
en levande realitet för honom. Han anför litet
komiskt förtjust några beundrande ord av John
Landquist om hans personliga framträdande på
en litterär konferens i Norge. Men Landquist
har rätt: "denne skald har i sin senare diktning
nått ett allvar, med vars obeveklighet och kun-
262
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
