Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Den fascistiska bankrutten
Anna Lenah Elgström: Italiens elfte timma.
Steinsviks 1943. 10:—.
Filippo Bojano: Utan masker. Översättning
från det italienska originalet av Karin
Alin. Gebers 1944. 9: 50.
Agne Hamrin: Diktatorns fall. Bonniers 1944.
8:50.
Gunnar Kumlien: Axelbrott. En diktators fall.
Norstedts 1944. 7: 50.
De fyra böcker, vilkas titlar anges här ovan,
kastar tillsammans en hel del ljus över de
händelser, som ligger bakom dagens läge i Italien.
Vill man ur denna synvinkel jämföra dem, får
man nog ge en särskild éloge åt Anna Lenah
Elgström. Hennes "Italiens elfte timma"
behandlar i motsats till de tre andra böckerna
inte Mussolinis fall, som författarinnan inte
hann uppleva under sin halvårslånga vistelse
i Italien förra året. Men i gengäld ger hon oss
en utomordentligt åskådlig bild av den
förvirring och förtvivlan, ur vilken katastrofen
framgick. Hennes intensiva och äkta sociala intresse
har drivit henne att göra ganska vidsträckta
studier i Italiens "sociala mosaik" liksom i
fascismens försök att med försäkringssystem och
subventioner komma till rätta med problemen.
Hon vill vidga det dagsaktuella perspektivet på
bredden och djupet, och det kan inte nekas, att
de ingående erinringar hon gör om fascismens
första, bloddrypande tid är nödvändiga för
förståelsen av nuet.
Det är egendomligt, att den utpräglat
anti-fascistiska Anna Lenah Elgström i motsats till
sina mindre lidelsefulla manliga konkurrenter
mycket starkt betonar den fascistiska
mentalitetens fasta grepp om vissa yngre årgångar
ännu så sent som på försommaren 1943. Hon
ger mycket fängslande belägg för den saken
i form av samtal med unga fascister. Bojano,
Hamrin och Kumlien däremot hävdar, att
fascismen redan långt före Mussolinis fall var ett
tomt skal, en avslöjad svindel, som endast ett
ringa fåtal människor trodde på, ett påfund av
Mussolini och hans klick, vars politik — det
framhävs särskilt av Bojano — det italienska
folket inte bär något ansvar för.
Visst var den italienska fascismen en äcklig
svindel, en i dålig mening sydamerikansk dik-
tatorsoperett, som var förutbestämd att sluta
som tragedi — det begrep förnuftigt folk redan
för tjugo år sen. Men det är orättvist att lägga
hela ansvaret för denna bedrövliga historia på
diktatorn — eller på "Ciano-klicken", som
särskilt Bojano skjuter fram som speciellt ansvarig
för den ödesdigra krigspolitiken. Ånej, de
övertygelsetrogna anhängarna liksom alla medlöpare,
harkrankar och anpasslingar, som först förde
diktatorn till makten och sen med sin stupida
underdånighet höll honom kvar där, får nog
finna sig i att bli påförda en dryg del av
ansvaret för det italienska folkets tragedi.
Filippo Bojanos bok ger flera intressanta
och välredigerade reminiscenser från
författarens verksamhet som tidningsman under
1930-och 40-talen. Som Agenzia Stefanis representant
i Berlin och tillika korrespondent för Mussolinis
egen tidning il Popolo d’ltalia intog Bojano en
framskjuten plats inom den fascistiska
tidningsvärlden, och han fick tillfälle att iaktta mycket,
som andra inte får se. Man måste bara häpna
över att en så framskjuten fascist tydligen har
förstått så litet av fascismens verkliga väsen.
Bojano försäkrar oss, att han blev mycket
smärtsamt berörd av det närmande till
nazi-Tyskland, som Mussolini efter 30-talets mitt
började sätta i seen. Men hur kunde det
förvåna, att Mussolini närmade sig Tyskland och
trädde i öppet motsatsförhållande till
Frankrike, då den regeringskontrollerade
fascistpressen ända sen 1922, ja, före maktövertagandet,
år ut och år in hade bedrivit en hatkampanj
utan motstycke mot den tredje republiken,
utmålat den som rutten och avkrävt den Nizza,
Corsica, Tunisien och Djibuti? För Bojano tycks
det ha varit ett mysterium, hur Mussolini kunde
så totalt glida in under Hitlers inflytande.
I själva verket var ingenting naturligare: den
närmaste orsaken var kriget i Spanien — som
Bojano alldeles hoppar över — och den mera
djuptliggande orsaken var Mussolinis långt
tidigare fattade beslut att genomdriva sina "krav"
på västmakterna, i samma stund Tyskland stod
berett att ta sin revanche. Att Italien som
axelkomplottens svagare part skulle bli beroende
och utnyttjad, låg i sakens natur.
Man vill gärna tro, att Bojano ogillade
nazismen och axelpolitiken redan före det stora
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
