Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
givande av bokens väsensart och atmosfär;
Annie Löfstedt pressar de böcker hon anmäler
på deras kvintessens och serverar den åt läsaren
i små, oerhört väl avvägda och aptitretande
klunkar. De medel hon därvid brukar äro en
klarhet och knapphet utan vank, en konkretion
och en detalj realism, som man frestas att kalla
specifikt kvinnliga i ordets bästa bemärkelse,
samt en påtaglig stilistisk finsnickarglädje. Det
finns inte en skymt av känslogrums i de utsökta
destillat hon har att bjuda, och likväl äro de
tillsatta med värme och finaste intuition. Men
vad man saknar i dessa litteraturartiklar är
värdering och kritik i egentlig mening. Inte heller
sätter Annie Löfstedt in böckerna i några större
sammanhang, och hon har inget intresse för
idéer — det skulle då vara de feministiska.
Hennes studier äro avrundade, fristående och
i sin art fulländade miniatyrer, men de framstå
aldrig som ställningstaganden, som led i en
enhetlig kultursträvan. Annie Löfstedt nöjer sig
med att vara bokanmälare, hon är inte och
bryr sig tydligen inte om att vara kritiker.
Högst når hon kanske i den korta essayen om
Moa Martinson, ett litet mästerstycke av rent
litterär karakteristik, men det sociala inslaget
glider hon över alltför lättvindigt, och hon har
inte fantasiresurser nog att uppskatta
romantiken i en så egenartat tjusande produkt som
"Drottning Grågyllen". Någon gång kan väl
även en så kräsen stilkonstnär som Annie
Löfstedt trampa i klaveret, som då hon skriver:
"Renässansen har åtskilliga förnäma
mörder-skor och giftblanderskor att uppvisa, men ingen
som sönderfrätt av ruelse också tagit sitt eget
liv" (sid. 9). Man är på vippen att fråga: hur
vet författarinnan det, känner hon till alla
renässansdamer som kunna komma i fråga? —
men detta är naturligtvis en ren lapsus, som
vem som helst kan göra sig skyldig till.
Holger Ahlenius
Christian Rimestad: Fransk Litteratur 1900—
1940. Athenæum. København
1943.
Otto Gelsted har sammanfogat Rimestads
efterlämnade artiklar och essays till en bok, som fått
det något missvisande namnet "Fransk
Litteratur 1900—1940". Det är ett försök att av
brottstycken, som författaren måhända skulle
velat ha helt annorlunda när de ställts sida vid
sida, skapa en sammanhängande framställning
i ett ämne, som genom sin närhet i tiden och
allmänna vansklighet skulle förbryllat en
Thi-baudet. Det hela blir naturligtvis, särskilt vad
30-talet beträffar, mycket fragmentariskt.
Rimestads inställning är konservativ och
tillbakablickande. Hans öra är lyhört för den sista
åter-klangen från boulevardjärernas Paris, sådan
man ännu strax före kriget kunde höra den
exempelvis i Colettes memoarer. Det är mindre
lyhört för en nyare tids varnande röster.
Girau-doux — ett slags sentida boulevardjär — höjs
till skyarna för det invecklade och
svårtillgängliga men spirituella intrig- och tankemakeriet
i "Siegfried et le Limousin", medan Malraux
blir absolut nihilist, icke lätt läst och icke glad.
Rimestads sympatier och önsketänkande går till
en annan lekfullare värld. Proportioner och
värderingar förrycks också av att en del
uppsatser i boken, till exempel den om Anatole
France och den utmärkta om Proust, ger
intrycket av verkliga essays, grundade på långt
tillägnande och lång eftertanke, medan andra
verkar som dagsländeartiklar skrivna i den
tillfälliga entusiasmen efter en nyss fulbordad
läsning. Rimestad har satt Proust på sin rätta
plats: han är berget som växer med avståndet,
normalmetem som inte förändras av
temperaturväxlingar. Men sitt eget privata metermått
ägnar han gärna andra författare. Man måste
säga sig att de ofta har krympt. Om en del av
dem frågar man sig: skall jag någonsin läsa
om dem? Boken har sålunda i sitt postuma
och fragmentariska skick många defekter. Någon
pålitlig inledning till studiet av de senaste
decenniernas franska litteratur kan den inte sägas
vara. Detta är inte Rimestads fel, då boken
kommit efter hans död. Men saken kan ses
också på ett annat sätt: som ett vittnesbörd om
hungern efter kultur och efter kontakt med
Europa i dagens Danmark. Gunnar Ekelöf
Eirik Hornborg: Den vite mannens börda.
Natur och Kultur 1943. 6: 50.
Den ypperlige historikern och
kulturpolitikern Eirik Hornborg är också skönlitterär
författare. Novellerna i "Den vite mannens
börda" hämtar så gott som undantagslöst
ämnena från Söderhavets övärld: reseintryck
ligger tydligen bakom flera av dessa
berättelser. Omfångsrikast och samtidigt i psyko-
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
