Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tvång." Underifrån sett är nationen och
sammanhållningen livet självt med sina villkor,
staten åter medlet. I sak lider emellertid denna
givande studie föga men av de överhetliga
tonfallen. Tom Söderberg
Carlo Sforza: Italiens verkliga ansikte.
Översättning av Arnold Francke, Torsten
Nordström & Maud Ericsson. KF:s
bokförlag 1943. 4: 75.
Greve Carlo Sforza, som 1919—20 var
italiensk utrikesminister och efter Mussolinis
makttillträde lämnade statstjänsten för att gå i
frivillig landsflykt, utsände för två år sen i
Montreal det verk, som nu har översatts till svenska
under titeln "Italiens verkliga ansikte". Det
består av en rad essayer över Italiens kultur,
historia, förhållande till sina grannar etc., som
vittnar om stor beläsenhet samt om en upphöjd
och verkligt human syn på tingen. Men tyvärr
har den utmärkte politikern inte fått den
verklige essayistens förmåga att binda samman sina
reflexioner till ett konstnärligt helt, som
fängslar läsaren. Boken är tillägnad italienarna i
Amerika, och man får hoppas, att dess appell
till förmån för "det fria europeiska
statsförbund, vars förste förkämpe var Mazzini", där
vinner den anklang, den förtjänar. Men en
svensk läsare har faktiskt inte mycket att hämta
ur dessa tämligen vaga utläggningar.
Det ogynnsamma intrycket förklaras dock
till en del av översättningens bristfullhet.
Kanske skulle de tre översättare, som mellan sig
har delat opp uppgiften, ha nått ett mera
tillfredsställande resultat, om de hade använt den
franska originalupplagan i stället för den
engelska översättningen. I alla händelser är
stiliseringen mer än lovligt ojämn.
Åke Thulstrup
Siri Rathsman: Vichy förlorar spelet. Intima
skildringar från det slagna Frankrike.
Natur och Kultur 1943. 8:—.
Till slagnumren bland de utvisade
korrespondenternas bokslut hör väl inte
Frankrikereportaget av Handelstidningens representant i Vichy
under tre mörka år. Författarinnan hade av ödet
förts in i ett av Neuropas mest förskämda
bakvatten och ger sig inte sken av att fiska
guldsand ur tidens våg. Det är en avgjord förtjänst,
att hon både själv håller sig i bakgrunden och
låter det operettartade officiella staffaget i den
otidsenliga kurortsdekorationen göra
sammaledes. När hennes erfarenheter kunde omsättas
i bokform, var Vichys roll redan praktiskt taget
utspelad och domen över detta fransmännen
ovärdiga och ur tysk synpunkt tämligen
misslyckade experiment redan given, men Siri
Rathsman har tidigt kommit till klarhet och
därför kunnat göra en givande och skarp analys.
I de politiska irrgångarna hittar hon väl inte
alltid — få nyhetscentraler var också sämre än
Vichy — och finner det till exempel bäst som
skedde, att Pétain ej flydde vid den tyska
inmarschen i "fria zonen". Men huvudrollerna
ger hon över huvud inte åt de skuggfigurer och
underdiktatorer, som förlorat spelet, utan åt
dem, som ska vinna det: franska folket. Dem
känner och älskar hon, och dem kan hon
skildra i sitt nederlags och eländes storhet. Detta
tystade, vilseledda och jagade Frankrike, som
trots allt inte trott på Vichy och Neuropa utan
endast på det odödliga Frankrike, det har vi
här omsider fått en närbild av — en närbild,
vari man trots skönhetsfläckar främst ser ett
ädelt och livdugligt arv. Tom Söderberg
Georges Gherra: Krigsfånge i Tyskland. En
fransman berättar. Översättning från
författarens franska manuskript av
Holger Ahlenius. Tiden
1944. 1: 50.
I augusti förra året lyckades en ung fransk
soldat, Georges Gherra, ta sig över till Sverige
från Tyskland, där han i dryga tre år levt som
krigsfånge. Sina minnen från tiden som
herrefolkets krigsfånge har han samlat i en liten
anspråkslös volym, som har ett inte obetydligt
dokumentariskt värde. Det är inga sensationella
saker som avslöjas, kanske om man undantar
några dramatiska flyktförsök, men boken
intresserar och griper som en autentisk skildring av
en krigsfånges liv. Det är en trist berättelse om
svår misshandel, halvsvält och fruktansvärda
hygieniska förhållanden. Själv har författaren
både varit i straff läger och i jordbruksarbete,
vilket han tydligen på mycket goda grunder
karakteriserar som det rena slavarbetet.
Gherra kom i kontakt med det tyska folkets
breda lager och var i tillfälle att konstatera de
gradvisa mentala förändringarna hos tyskarna
allteftersom segrarna byttes i nederlag och
också hur behandlingen av krigsfångarna noga
följde krigslyckans växlingar. Efter Stalingrad,
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
