Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sven Stolpe: Gabriele d’Annunzio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
när han hörde deras skallande gapskratt, höll
han god min och förvandlade själv uppgiften
till en lustig historia utan sanningskvalitet.
Mycket sådant skulle kunna tilläggas —
särskilt kunde man kanske påminna om den avsky,
som vissa själfulla fotografier av d’Annunzio
i botgörarkåpa och munkdräkt väckte. Att våra
egna största litterära skojare blev oxfordmän
var illa nog, men att denna gamla vällusting
på gamla dagar skulle posera som pelarhelgon
var ändå för starkt...
Om också mycket i denna väldiga skörd av
rykten och legender är absolut falskt, så är
emellertid minst lika mycket säkert riktigt.
D’Annunzios privatliv är så fantastiskt, att till
och med det livsnjutarliv i stor renässansstil,
som hos oss en Anders Zorn förde, med guld
och silver, kapuner och kaviar, etnografica och
nakna modeller, ter sig som ett prov på sällsynt
asketisk behärskning vid en jämförelse med vad
den blivande fursten av Montenevoso ansåg
tillhöra elementa i ett människovärdigt liv. Utan
tvivel är d’Annunzio också en i många
avseenden motbjudande och avskyvärd figur. Men
den som — mest ledd av gammal
oppositionslusta — börjat syssla med hans verk och hans
biografi, finner till sin häpnad, att den gängse
bilden av honom är missvisande. D’Annunzio
var till att börja med ibland en stor skald. Flera
av hans dramer är nu oläsliga, men gör man
sig besväret att läsa de självbiografiska
romanerna på italienska, skall man finna, att det
skimmer av löjlighet, som vidlåder till exempel
de svenska och tyska översättningarna, alldeles
försvinner — de är i sina bästa partier
praktfulla; analysen av diktarens kärlek till
skådespelerskan i "Il fuoco" är och förblir ett
patetiskt mästerverk. Det finns också flera böcker
av d’Annunzio — särskilt "Notturno" — där
han alldeles lämnar sin pose och talar enkelt
och dämpat — där är han ovedersägligen en
stor författare. Men framför allt lever han i sin
lyrik och i sina manifest. Har man en gång
börjat syssla med de — för övrigt typografiskt
undersköna — diktsamlingar, som sammanhålls
av titeln "Laudi del delo, del mare, della terra
e degli eroi" — särskilt delarna "Laus vitæ"
och "Alcione" —, skall man snart nog finna en
stor del av vår egen lyrik efter nittiotalet genant
enkel i fakturen.
Men den viktigaste upptäckten är icke den
av d’Annunzios konstnärliga geni. Det visar sig
nämligen, att hans personlighet, som
otvivelaktigt har många frånstötande, dekadenta,
perversa, brutala och grymma drag, samtidigt äger
vissa drag av verklig storhet. D’Annunzios
politiska gärning var betydande — till och med en
så kritisk iakttagare som författaren till "Goliath,
the March of Fascism", kritikern G. A. Borgese,
hävdar utan reservation, att skaldens insats vid
Italiens inträde i kriget 1915, i Fiume-äventyret
och i fascismens ideologiska uppbyggnad varit
enorm. I själva verket är d’Annunzio
obegriplig, om man icke vill glömma alla de sura och
vresiga värderingar vi nordbor är vana att
anlägga. Han skall fattas som en skrävlande,
skrytande, livsnjutande, kvinnoförförande
medelhavsskald, som i sina bästa ögonblick i sin poesi får
in det rätta magiska bruset, men som också
i sitt livs stora ögonblick, då han med vapen
i hand får tjäna sitt land, visar sig vara en låt
vara fantastisk och odisciplinerad men också
kraftfull och initiativrik krigare.
Våra största skalder har drömt och fablat om
krig och hjältedåd — den störste av dem
försökte (och lyckades) i dikt förvandla ett av
världshistoriens snöpligaste och mest
komprometterande krig till hjältedikt; den näst störste
nöjde sig med att posera med en karolinervärja
i hand. Men deras italienska kollega Gabriele
d’Annunzio grep värjan i egen hand, kämpade
fem år i sträck som en furie för sitt land på
jorden, på havet och i luften, förlorade sitt ena
öga, överhöljdes med äretitlar och ordnar och
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
