Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sven Stolpe: Gabriele d’Annunzio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GABRIELE D’ANNUNZIO
stod på kulmen av sitt liv som envåldshärskare
över ett eget rike, som han med vapen i hand
själv erövrat och vars lagar han skrivit.
2
D’Annunzio ägde en välbyggd kropp, som
ännu i sextioårsåldern hade en ynglings
spänstighet och måttfulla kraft. Hans enda lyte var, att
högra axeln var något nedsjunken, detta dock
icke beroende på något konstitutionellt fel utan
på en dålig vana vid skrivbordet. Han var själv
medveten om sina företräden och skrev en gång
till puritanernas och de dygdigas fasa:
"En väldresserad vinthund eller
kapplöpningshäst, Ida Rubinsteins ben, en verklig arditos
kropp, när han stiger upp ur Piave, mitt
eget glänsande kraniums skapnad och linjer —
se där de mest uttrycksfulla skönhetsformerna
i världen!"
Hans kropp lydde honom som ett fint
instrument, och han brukade den icke bara till
kärleksbrottningar. Han följde Byrons exempel och
simmade de tre kilometerna från Venedig ut till
sagoön — när man talade om för honom, att
Byron också simmade tillbaka, svarade han
käckt:
— Asch, då är det inte poesi längre, då blir
det ju sport...
Han var en överdådig ryttare, en skicklig
jägare och kunde ännu långt över
femtioårsåldern tävla med arméns kraftfullaste ynglingar
i attacker och språngmarscher. Han var till
ytterlighet renlig. Han använde varje dag en
halv liter utsökt parfym — under
Vittoriale-tiden förbrukade han lådor av en raffinerad
Peau d’Espagne, som en fransk firma
tillverkade speciellt för hans räkning. Hans garderob
var avsevärd — han ägde under sina senare år
hundra kostymer, trehundra sidenskjortor, ett
femtiotal hattar, trehundra par skor, ett
femtiotal pyjamas och femhundra halsdukar. Inför
gäster kunde han i nonchalantaste ton fälla
yttranden som detta:
d’Annunzio som ung.
— Jag beställer alltid mina skor hos Thomas
i Paris. De sista sextio paren, som jag lät göra
i år, och som ännu är obegagnade, är alla hans
verk...
Trots dessa ansträngningar kunde han aldrig
nå en fulländad manlig skönhet, och hans
livssorg var, att han icke kunde tävla med en
Foscolo, en Shelley eller en Musset. Man kan
emellertid säga, att han gjorde det mesta
möjliga av sina förutsättningar; han lämnade ingen
möda ospard.
En av hans manier var att ge gåvor — han
strödde omkring sig dyrbarheter, smycken,
parfymflaskor, pengar, cigarrettetuier, ringar,
kra-vattnålar. En gång skulle han ge bort två, tre
presenter — han telegraferade då till sin
sekreterare och bad honom sända en provkollek-
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
