- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
309

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sven Stolpe: Gabriele d’Annunzio

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GABRIELE D’ANNUNZIO

stunder med Duse. Fylld av ljuva minnen,
vandrade han till fots fram till det hotell, som varit
skådeplatsen för deras förening — det var
nedbränt. D’Annunzio stod slagen. Dagen därpå
kunde stadens förvånade borgare studera en
sällsam syn — hela brandplatsen var förvandlad
till en rosenträdgård. Skalden hade för att fira
minnet av sin älskade bett stadens
trädgårdsmästare under natten täcka hela brandplatsen
med levande rosenplantor.

Trädgårdsmästaren skulle få betalt, "när

nästa bok gått i tryck" ...

*



I februari 1931 begav sig karmelitermodern
Maria av Jesus på order av biskopen av
Chambéry i väg för att undersöka, om ett gammalt
slott, som låg tvåtusen meter över havet, skulle
kunna lämpa sig som lokal för ett nytt kloster.
Hon reste ensam, överraskades av snöstorm,
kom vilse och förfrös.

Denna helgonliknande kvinna, som i tjugu år
levat avskild från världen, hade en gång burit
ett av den italienska aristokratiens ädlaste namn.
Blond, charmerande, med ojämförliga blå ögon,
djup bildning och blixtrande intellekt, hade
hon råkat skalden d’Annunzio, som blivit även
hennes öde. Skalden var vittne på hennes brors
bröllop, och hon hade själv i det längsta
tvekat, om hon skulle vara med vid festen
— hon avskydde d’Annunzio, vilken hon hört
beskrivas som en vulgär och inbilsk
kvinnoförförare av enklaste sort. Endast få veckor
därefter besökte hon honom i La Capponcina
—- därmed inleddes en förbindelse, som skulle
vara i fyra år. D’Annunzio fann henne likna
Nike från Samotrake och kallade henne aldrig
annat än Nike. Deras samliv på La Capponcina
blev vida beryktat. Det var under denna tid,
som hans stall växte till att omfatta tjugu ädla
hästar — vittnen intygar, att de med egna ögon
sett dessa hästar sova på äkta persiska mattor.
Nike var en överdådig ryttarinna, som mer än

en gång riskerade livet under sina vilda ritter
tillsammans med skalden. Hans skulder steg
under dessa år till fantastiska belopp. Varje dag
bombarderade han sina arma förläggare med
böner om förskott, honorar och lån. Så
insjuknade Nike, i drygt två år måste skalden vårda
henne. När hon äntligen återvann sin hälsa,
hade han emellertid redan hunnit fästa sig vid
en annan kvinna — och hon försvann ur hans
liv. Hon är den enda av d’Annunzios många
stora älskarinnor, som man icke kan finna spår
av i hans litterära verk.

Hennes efterträderska bar också ett vida
berömt namn — känt i fransk historia under
Ludvig XIV. Hur denna nya passionshistoria
utvecklade sig, kan man följa i hans roman
"Forse che si, forse che non" — särskilt bokens
sista sidor ger en hektisk skildring av det
faktiska förloppet. När boken skulle översättas till
franska, ville d’Annunzio kalla den "Le Vertige"
men avstod, av det skälet att Coty just vid detta
tillfälle lanserade en ny parfym med detta namn.
Det skulle annars ha varit mycket passande,
ty med modellen för Isabella Inghirami levde
d’Annunzio ett obeskrivligt liv i en villa vid
Tyrrenska havet, som han brukade kalla
"stormarnas villa", och där ■— för att i korthet säga
allt — alla rummen, även matsalen, som
egentligt möblemang hade jättelika divaner i röd
damast, betäckta av ett otal mjuka kuddar i
blodets och passionens röda färg. Till denna sin
älskarinna skrev d’Annunzio en serie sensuellt
glödande epistlar, som han själv satte ofantligt
högt. Långt senare, då många kvinnor
efterträtt den sköna aristokraten i hans liv,
kopierade han själv breven och samlade dem till en
volym, som han kallade "Solus ad solam".
Breven kunde omöjligen tryckas ens i Italien
utan att väcka sedlighetsskandal. D’Annunzios
gamle förläggare Emilio Treves fick se detta
manuskript, då han 1913 besökte d’Annunzio
i Arcachon. Han läste igenom samlingen, stö-

309

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free