Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sven Stolpe: Gabriele d’Annunzio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
"Jag har fått en utmärkt idé. Om jag skulle
förse dig med ett ordentligt antal checker från
100 till 200 francs, som du kunde ha i fickan
för alla eventualiteter, och som du kunde smussla
ut till hågade samlare! Efter vad du har berättat
mig, skulle ingen falla på den idén att lösa in
dem: alla vettiga människor måste ju föredra
att bevara min sutograf. På så sätt skulle mitt
bankkonto stå orubbat för evigt, och samtidigt
skulle det uppstå en hel falang av lyckliga
dumskallar. Vad säger du? Hur kommer det sig, att
du inte själv kunnat tänka ut något så enkelt?
Det är för eländigt, att det alltid skall behöva
vara jag, diktaren, som ger dig värdefulla
upp-slag!"
Han bytte också konst mot varor. En dag
dikterade han ett brev till Coty och föreslog
honom att trycka några artiklar i sin tidning
mot att skalden i gengäld fick några kistor med
parfym. Parfymen kom. Artiklarna uteblev.
Det kom tider, då d’Annunzio med ett
stönande av obehag refuserade att skriva en artikel
på halvannan spalt för femtiotusen lire. Hearsts
representant i Paris erbjöd honom 1914
tvåtusenfemhundra lire per artikel, vilket löjliga
arvode av skalden med lätthet pressades upp till
tjugutusen lire år 1920. När Hearst ville pruta,
skrev skalden ett mycket väl genomtänkt brev:
"Det förekommer ingen ekonomisk kris i
Amerika, kriget har bara ökat landets välstånd,
Amerikas export har femdubblats, affärerna går
lysande. Det finns därför inte det ringaste skäl,
varför jag skulle acceptera ett nedskärande, vars
enda offer skulle vara jag själv." —
Förbindelserna mellan Hearst och d’Annunzio utvecklades
till ömsesidig belåtenhet. En liten fnurra på
tråden uppstod endast, då skalden införde en
originell bestämmelse i sitt kontrakt: de
amerikanska tidningarna skulle förbinda sig att
acceptera hans artiklar utan att öppna kuverten,
utan att ha kännedom varken om temat eller
artikelns innehåll. Det skulle räcka med att
"kuvertet innehöll en icke publicerad artikel",
vars innehåll icke kunde chockera moralen i
landet, att den var skriven av d’Annunzio
personligen, och att den omfattade tretusen ord.
Ändå var detta bara blygsamma lärospån.
När d’Annunzio fått sin furstetitel och
residerade på II Vittoriale, begärde och fick han
mellan tusen och tvåtusen dollar, det vill säga i
dåvarande mynt tjugufemtusen lire, per artikel.
Någon gång kunde hans telegraferade artiklar
förvanskas, innan de nådde det amerikanska
trycket. En gång hade han i brist på nya
uppslag sänt över en gammal artikel i Corriere della
Sera. Den infördes i de amerikanska tidningarna
i en så sällsam version, att Corriere della Sera
begärde att få trycka av den i översättning som
en särdeles intressant ny artikel — vilket
skalden icke avslog, om han också med hänsyn till
de originella synpunkterna i artikeln måste
tillräkna sig ett osedvanligt stort honorar. Hans
sekreterare föreslog honom att därefter sända
över artikeln i dess nya italienska form ännu
en gång över Atlanten — egentligen kunde ju
kretsgången logiskt fortsätta åtskillig tid ...
Med hänsyn till denna tidskrifts utgivare är
det kanske klokast att icke ingå på några detaljer
angående d’Annunzios förhållande till sina
förläggare. Han drev emellertid upp sina royalties
till trettio och trettiofem procent. En av hans
förläggare, Olsky i Florens, beställde en gång
ett förord till en Dante-upplaga. Honoraret
fixerades till femtusen lire, det vill säga ungefär
vad en hel roman av en god författare brukade
inbringa i en förstaupplaga. D’Annunzio
mottog pengarna men glömde företalet.
Förläggaren rasade och kved. Efter en barsk
påminnelse telegraferade skalden lugnt: "Fumeuse
colère ne sied pas à serein humaniste." Med
tiden blev också företalet färdigt; det
överlämnades av sekreteraren, dock på särskilda villkor:
— Skalden har skrivit färdigt det företal,
som jag nu medför, men han har förbjudit mig
att överlämna det gratis (!). Ni torde därför
vara älskvärd att genast utbetala ytterligare
femtusen lire. Ni måste inse, att d’Annunzio, som
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
