Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Sven Stolpe: Gabriele d’Annunzio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GABRIELE D’ANNUNZIO
opponera sig mot mig. Ingen kan slita mig
härifrån. Jag har Fiume, jag kommer att hålla
Fiume, så länge jag lever... Om bara halva
Italien påminde om Fiumesoldaterna, skulle vi
vara världens herrar.–– Hjälp oss alltså!
Jag har inte sovit på sex nätter och febern
förbränner mig. Men jag håller mig uppe. Fråga
dem som sett mig hur. Alala!"
Mussolini besöker Fiume och skriver sedan
en appell till italienska folket. Men situationen
förvärras. D’Annunzios armé har en
besynnerlig sammansättning, soldaterna är
odisciplinerade, det vildaste kaos utbreder sig — skalden
själv märker ingenting, upptagen som han är
av att diktera lyriskt klingande nya lagar,
uppfinna nya symboler och formulera bevingade
slagord. Medan hans soldater börjar plundra
staden och dagligen begår de råaste övergrepp
mot dess invånare, invaggar hans omgivning
honom i de ljuvaste drömmar: han skall
proklamera sig som konung av Fiume, han skall
skapa idealstaten. All världens förfördelade folk
— turkar, irländare, egyptier, albaner,
montenegriner, katalaner, indier, perser -— kommer
att lystra till appellen från den gudomlige duce
i Fiume. Han drömmer om att väcka hela
Italien, att marschera mot Rom, att bli romersk
kejsare.
—- Alla makter, alla hinder skall krossas
framför mig, säger han. Hic manebimus optime.
I sin närhet har han en sångmö, den unga
flickan Baccara, som hoppade upp i hans bil
under det triumfatoriska intåget i staden.
Men hans folk blir allt vildare. De slåss med
knivar och handgranater, de enleverar stadens
kvinnor, de företar veritabla rövartåg. Den
italienska regeringen lyssnar med förskräckelse
till ryktena om d’Annunzios banditvälde —
staden blockeras. Med vintern kommer hungern,
kassan är tom, inga löner kan utbetalas. Då
börjar d’Annunzios trupper leka pirater i
Adriatiska havet. Man lägger beslag på fredliga
lastfartyg, lastade med säd, kaffe, kol, vapen och
ammunition. Ett stort handelsfartyg, destinerat
till Sydamerika och med en last värd många
tiotals millioner lire, plundras. Man erövrar och
utplundrar kringliggande öar och samhällen.
D’Annunzio grips stundtals av förtvivlan —
det är i sådana ögonblick han söker döden i
sjukhusen bland de döda. Hans enda hopp är
nu, att de krigsfartyg och de trupper, som skall
insättas mot honom, kommer att vägra lyda
order. Han har ett möte ombord på en
torpedbåt med kommenderande amiralen Milli — de
är vänner men kan icke komma överens. Då
utfärdar d’Annunzio order om allmän
mobilisering och kallar sig själv "ledare för
befrielsearmén". Han vänder sig till de italienska
sjömännen: "Kamrater, alla de order, som ni nu
får på Adriatiska havet, kränker grymt Italiens
ära." Hans flygplan sprider appeller och
manifest: "bröder kämpar mot bröder ..."
När den andra vintern bryter in, blir
tillståndet i staden olidligt. Framför rådhuset
samlas folkmassor, som ber skalden att
kapitulera. Men han drar sitt svärd och svär, att
han skall kämpa till sista blodsdroppen. Han
vet, att allt är förlorat, men han vill stupa i stor
stil. Aldrig har han talat vältaligare, mer
bevekande, mer skakande. Han faller på knä
framför fanor och krucifix:
— Italiens fana är våra legioners, den är
vår. Det är bara vår fana, som är Italiens. Vi
kommer att försvara den till döden — och
längre än så. Och den av oss, som kommer att
leva kvar, skall höja den över ruinerna och
från denna sin höjd skall den se folket resa sig
som en man.
Men hans trogna börjar desertera, och
flyktingarna för med sig, vad de kunnat lägga
beslag på. Julen kommer, en förfärlig jul. Den
24 december marscherar general Caviglia från
Spiane mot Fiume. Den 26 träffar två skott från
kryssaren Andrea Doria d’Annunzios palats —
han såras lätt i huvudet, reser sig från bordet,
rusar ut på balkongen och ryter:
— Fega italienare — döda mig!
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
