Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - P. M. Pasinetti: Det litterära läget i Italien. Några anteckningar. Översättning av Karin de Laval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. M. PASINETTI
har ett liv, mera bestående än något annat, med
andra ord den konstnärliga sanningens eviga liv.
Bildade utlänningar som sysselsätta sig med
Italien ha alltid intresse av att se vissa av våra
författare i deras "lokalfärg". Den läsare som
förutom lokalfärgen också förmår förnimma
den poetiska tjusningen har gjort sig inte bara
en bild av Italien utan också en idé om
känsligheten i dess nutida litteratur. Liksom det finns
ett Alvaros Kalabrien, så finns det också ett
Giovanni Comissos Venetien — "Gente di
mare", "Avventure terrene" etc. —
Carda-RELLis Maremmer och Rom — "Il cielo sulle
città", "Il sole a picco" etc. — ett Aldo
Palaz-zeschis Florens — "Stampe dell’800 —, medan
miljöer och gestalter ur vår musikvärld få liv
av Bruno Barilus egenartade fantasi — "Il
paese del melodramma" etc. En stor del av
denna litteratur är mera essaybetonad än
berättande och kan följaktligen i viss mån räknas till
det slags "konstnärliga prosa", som kanske har
sin mest kände representant i Emilio Cecchi
— "Pesci Rossi", "Qualche cosa", "Corse al
trotto" etc. — en prosa som i vissa hänseenden
står lyriken nära, på grund av ordets intensiva
valör och språkets återvunna betydelse.
Denna betydelse kommer givetvis till sitt
högsta uttryck i lyriken i egentlig mening. De
mest karakteristiska uttrycken, åtminstone i yttre
måtto, för denna ordets intensiva valör
representera några av Giuseppe Ungarettis första
lyriska alster. Här finnas dikter som endast
bestå av två eller tre korta verser. Om dessa hos
den stora allmänheten gällde som de mest
lättillgängliga och blev de mest omdebatterade, nådde
dock vår lyrik en långt mera allsidig
utveckling, också formellt sett, hos Ungaretti i hans
senare diktning och hos andra betydande
skalder. Jag nöjer mig med att nämna Eugenio
Montale — "Ossi di seppia", "Le occasioni" —
och Salvatore Quasimodo — "Ed è subito
sera". Var och en av dessa har skapat sig
sin egen individuella, poetiska värld, som inte
saknar frändskap med den tongivande
europeiska och amerikanska lyriken och samtidigt
uppvisar en utpräglad egenart, till och med
vid påtagliga ansatser till en "lokal"
atmosfär, upphöjd till fantasi (Montales Ligurien,
Quasimodos Sicilien). Den absoluta frånvaron
av ordrika och förklarande element har haft till
följd att många av våra yngre skalder och dem
närstående prosatörer sammanförts under den
gemensamma, vaga benämningen "hermetiska".
Denna lyrik är ibland verkligt svårfattlig, till
den grad att den då och då antar denna
mystiska, gåtfulla ton, som för övrigt är gemensam
för en stor del av nutidens lyrik utanför Italiens
gränser och som, skulle jag vilja tillägga, ofta
kunnat spåras i gångna tiders poesi, även den
mest sublima (t. ex. Dante).
»
På ett mera generellt plan har vår litteratur
från de senare åren inte gått fri för anklagelser
för tom stilism, framför allt dock för
avståndstagande från "det samtida livets realiteter" etc.
Dessa anklagelser ha alltid varit mycket
misstänkta, delvis därför att de i viss mån härrörde
ur politiska källor, det vill säga de som mer
eller mindre öppet hade önskat en mera
glorifierande och propagandistisk litteratur.
Konflikten mellan "innehåll" och "form" visade
sig för övrigt fullkomligt omotiverad, i
praktiken. En av de författare som ger mest i fråga
om betydande innehåll, Riccardo Bacchelli
— "Il diavolo al Pontelungo", "Il mulino del
Po" ("Floderna flyter mot havet") etc. — är
samtidigt stilistiskt sett kanske den mest
komplicerade författaren i nutida italiensk litteratur,
och han har utgått just ur den gamla gruppen
La Ronda, som anklagats för tom formalism.
Däremot har en författare, som helt ung kunnat
inregistrera en stor framgång som "realist",
nämligen Alberto Moravia i sin roman "Gli
Indifferenti", 1929, givit prov på en alltmera
mogen och fördjupad stilkänsla. Moravias litte-
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
