Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Corrado Alvaro: Celina. Novell. Översättning av Karin de Laval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CELINA
De hade upptäckt havets tjusning, stjärnorna
som brinna likt facklor i natten. De lekte, och
under leken snuddade de vid varandras händer.
Alla visste att han älskade henne. Hans ögon
glänste, också sanden där de gömde händerna
hade en hemlighetsfull glans.)
— Varför kom du hit då?
— Det vet jag inte.
Han log ett litet inställsamt leende.
— Stanna hos mig en stund till, bad han.
— Och vem är det där? frågade hon och
pekade på ett annat fotografi.
— En dam ...
— Är det någon som du känner?
— Ja, men det var för så länge sedan ...
Den unge mannen slog sig ner bredvid henne
med hennes hand i sin, alldeles som en läkare.
Celina gjorde sig så liten hon kunde i sin stol
och svepte kjolen tätare om benen för att inte
nödgas snudda vid honom.
— Det var dumt av mig att komma hit. Vad
skulle det tjäna till egentligen? Du har ju glömt
mig. Varför skulle jag träffa dig? Och varför
bad du mig så enträget? ... Carlo ...
Denna gång halkade hans namn helt spontant
över hennes läppar, likt en fix idé som förr eller
senare röjer sig.
— Celina, håller du av mig fortfarande?
— Älska den dig älskar och svara den dig
kallar.
Hon verkade nervös men rörde sig ändå inte
från sin plats, som om hon i skuggorna på
väggen trott sig kunna följa tiden i dess flykt.
— Varför lyfter du inte på slöjan ett
ögonblick?
Varsamt lät hon den glida ner över axlarna.
— Jag trodde ju att allt var som förr. Jag är
bara en enkel bondflicka. Det var inte snällt
av dig att locka mig hit. Vad har jag med dig
att göra? Jag ångrar mig ... Du gode Gud, vad
j ag ångrar mig ...
Hon slog sig för bröstet med handen. Det
styva sidenet frasade under de späda fingrarna,
som liknade en stjärna. Det slätkammade håret,
flätat i två flätor, låg som en krans runt hjässan,
bildade en ram omkring hennes huvud. Det såg
ut som om hon varit svept i en brun slöja
— medan det magra ansiktet, vars litet hårda
drag mildrades av det drömmande uttrycket
i ett par mörka ögon, munnen som endast
motvilligt drog sig till ett leende, nästan som om
hon inte ens vågat blotta tänderna av fruktan
för att röja deras kyska hemlighet, halsen där
halsbandets varma gyllene färg tycktes smälta
samman med huden voro som höljda i en
svart skrämmande dimma. Också den plisserade
blusen, som gick högt upp i halsen och hade
denna genomskinliga vithet, som kommer gamla
porträtt att likna varelser av kött och blod.
— Vad du är vacker, Celina...
Hennes mun förvreds i en spotsk grimas.
(Hon mindes hur de suttit under
oleanderträden, hur hon plockat en blomma och räckt
honom och sagt: "Känn så gott den luktar."
Blomman var varm som hennes händer, och ett
ögonblick var det honom som om han snuddat
vid hennes hud. Han kramade den i handen
med en min, som om han aldrig velat skilja sig
från den ...)
Han tog henne hårt i armen för att hålla
henne kvar. Den var rund och fast, verkade
nästan som ett vapen. Så tog han henne om
halsen, kysste henne på munnen. Hon for med
handen över läpparna, som om hon velat
utplåna märkena efter hans kyss.
— Jag vill inte, sade hon som i yrsel. Jag
är en fattig flicka, och du är dig inte lik. Du
får inte lura mig. Släpp mig, låt mig gå
härifrån ... Min mor väntar på mig. Jag vill gå
till mina vänner.
En dov isande klagan, som från en staty,
banade sig väg över hennes sammanbitna
läppar. Han gjorde ett försök att brottas med
henne. Celina kunde endast handlöst kasta sig
på golvet, i ett förtvivlat försök att sätta sig till
329
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
