Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
sköka. Med sin blekhet mot grönt och med
håret som furievingar försöker hon det
omöjliga: att göra en kvinna av Strindbergs
inkarnerade kvinnokomplex, i blixtsnabbt växlande
belysningar från kärlekshatets roterande
projektor.
Anders Henrikson har åtagit sig den inte
särskilt sammanhängande Läkaren, som efter
det första häftiga hatutbrottet växer in i sin
avsigkommenhet som om det vore hans
naturliga livsform; han verkar i Henriksons
utförande inte minst genom den hårdknutna
fysiska kraften. Olof Widgrens dåre i
fracktrasor demonstrerar hämningslöst sin
dödskalle-grinande intelligensöverlägsenhet, medan Hugo
Björne i dubbelrollen som Confessorn-Tiggaren
är dels den outgrundligt stelnade
maktrepresentanten, bindare, straffare och dyrköpt förlösare,
dels den befallande pådrivaren som underligt
nog får auktoritet av sina kryckor och trasor.
Modern slutligen gör Gerda Lundequist till en
förstenad rest av naturalistisk teater, orubblig
i sin identitet med den lögnkonventionella värld
som är hennes.
Det är dock som scentavlor man först och sist
beundrar denna föreställning; och där delar
Skawonius mer eller mindre äran med
Molander. Inledningsakten har minst att säga som
scenisk bildkonst och är också den likgiltigaste;
men med laboratoriet börjar en bildsvit som
fascinerar ytterligt. Laboratoriet har fönster
från golv till tak, öppna mot rymden och
makterna, med vegetation fastklängande som
skelettrester, ett blottställt och katastrofväntande rum.
Rosenkammaren har fått avstå färgskalan i rosa,
Blått och vitt; Molander har skalat av den till
ett klosterhörn med Barmhärtighetssystrarnas
mässande grupp som ett hejdande hinder.
Hålvägen kontrasterar snömarken med
sommarbjörken; och banketten övergår på
drömför-vandlingssätt i krogscenen med tiggare och
skökor, samhällskomedin brister och de sociala
samvetskvalen utmålar underklassfasorna i
mardrömsmaner. De eländas avgrundskör nästan
överröstar det födelse- och dödsmysterium som
samtidigt utspelas; de fallna kvinnorna i bjärt
rött och mjöligt vitt är avskräckande kalla
mitt i sitt hetsande, uppfyllda av sin egen
fördömelse, och tiggarna liknar störtade profeter
med uppsvällda huvuden, försjunkna i ett slags
misärens ro. Dessa scener verkar som
livslevande uppenbarelser från Toulose-Lautrecs
och den unge Edvard Munchs tid men sedda
i ett senare, samlande perspektiv, där det
brutalt upprivande och det sinnligt påträngande
underordnar sig den tuktande stiliseringen. Så
laddad och fantasieggande scenkonst är bestämt
inte vanlig inom den tämligen tama svenska
teatern. Artur Lundkvist
En kvinna är överflödig (En Kvinde er
overflødig) av Knud Sønderby. Dramatiska
Teatern.
Pjäsen anmäldes efter göteborgspremiären i
dessa spalter, och innehållet torde därför vara
bekant för de flesta läsare. Då vi nu återigen
ägnar den ett omnämnande, beror det på att
stycket vid Dramatiska Teaterns föreställning
visade en del nya sidor. Man fick se, hur
fängslande det var — men också, hur det inte skall
spelas för att komma till sin fulla rätt.
Tora Teje visade som fru Tang, den ensamma
modern, vilkens tragedi är att hon blivit
överflödig för sina vuxna barn, att hon alltjämt är
vår stora, oförlikneliga skådespelerska. Det var
gripande att se hennes sista desperata kamp för
att vinna sina barns förtroende — och hennes
hopplösa misslyckande i sista akten. Men det
märkliga och på sitt sätt intressanta i denna
rollprestation var, att den samtidigt -— genom
Rune Carlstens säregna regi — ödelade pjäsens
egentliga mening, den dramatiska finessen i
Knud Sønderbys debutskådespel.
Poängen i stycket är nämligen den, att bägge
parter har rätt. Barnen har rätt gentemot
modern. Men modern har också rätt gentemot
barnen. Däri ligger den obotliga och
allmängiltiga tragedin. Felet med föreställningen var,
att Tora Teje, alldeles bortsett från hur
ypperligt hon spelade, hade gett fru Tang ett
patologiskt drag, som förvandlade (det
allmängiltiga) problemet "den ensamma modern" till det
högst speciella problemet "den sinnesrubbade
modern". Till råga på olyckan hade Rune
Carlsten själv i styckets vanskligaste seen — det
dramatiskt sett ganska omöjliga mötet mellan
fru Tang och den sinnessjuke patienten från
nervhemmet — ryckt in som dåren och gjort
denne till ett nära nog livsfarligt subjekt. Det
var styvt i och för sig, ett märkligt prov på
fantasifull maskeringskonst — men samtidigt
måste man säga sig, att en kvinna, som umgås
på jämlik fot med en dylik figur och inte ser
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
