Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
människokärlek. Och kärlek till dikt. Idén till
antologin måste betecknas som i någon mån
knappologisk. För vandringar i skog och mark,
för lyssnande till fåglalåt och bespejande av
parningslekar lämpar sig föga detta "album
för Divansbordet", medan däremot Söderbergs
"Svenska fåglar" både i format (för fickan)
och i sak är utmärkt.
Sedan skall inte förnekas att Selander i denna
antologi, med dess ganska originella
förutsättning, gjort ett mycket gott urval. Antologier
överflödar ju för närvarande: från antologier
av vacker poesi i allmänhet har man gått över
till motivantologier — dikter för älskande, för
naturvänner etc., och nu senast för fågelvänner.
Det är på en gång ett fattigdomsbevis att
svenska antologiredaktörer skall behöva
tillgripa sådana konstgrepp och ett rikedomsbevis
att svensk lyrik kan furnissera sådant material.
Harald Sallbergs illustrationer är följsamma
men knappast av det bästa som denne
kongeniale illustratör presterat. Gunnar Ekelöf
Inte en själ blir skjuten
Kaj Munk: Våren kommer så saktelig.
Översättning av Sven och Birger Stolpe.
Bonniers 1944. 12: 50.
Gunnar Ollen: Kaj Munk. Lindblads 1944.
11:—.
Epitetet "stor" är i dessa dagar oupplösligt
knutet till diktarprästen Kaj Munks namn, till
exempel: "en av sitt lands största söner" på
baksidan av självbiografien. Ser man på
omdömets så att säga kvantitativa sida, är det
oförnekligt att Kaj Munk hör till de stora. Han
verkar som en naturkraft, sprungen ur den
danska jorden; allt han talar eller skriver har
en laddad, primitiv kraft. Den bräcklige pojken
som ansågs oduglig att överleva sina föräldrar
nådde med tiden en fantastisk kondition och
rådde med att vara både högproduktiv diktare
och verksam präst och leva ett rikt blommande
familjeliv, något som i vår tid av stäckta öden
och torterade genier är unikt. Om sitt
människointresse skriver han att varje människa för
honom innehöll hundra olika personer -—- en
samvaro med hundra människor blev en
samvaro med tiotusen.
Storhet i betydelsen kraft äger emellertid
också de falska profeterna. Verklig storhet
måste innebära något annat och mera, något
kvalitativt. Och här är man inte lika tvärsäker
på att Kaj Munk liknar de stora, de ensamma,
de ovanliga. Det är svårt att föreställa sig något
mer puerilt, för att uttrycka sig skonsamt, än
hans offentliga brev till Mussolini 1938 och
övriga aktstycken om samme potentat, citerade
av Gunnar Ollén i hans bok "Kaj Munk".
Den mentalitet som talar ur dem erinrar betänk-
ligt om Hitlers bekanta karakteristik av
massmänniskans själsart. Just genomsnittsmänniskans
oförmåga att intränga i sanningen och
verkligheten, hennes brist på fantasi — och vad är
fantasi annat än stegrat verklighetssinne?
-—-när det gäller att dra konsekvenserna av en idé,
för att inte tala om den dåliga smaken i valet
av hjälte, framträder här ohöljda. Många
hyggligt levande borgarsjälar svärmade i de dagarna
blåögt för fascistiska ideal som —
förverkligade — skulle ha upphävt grunden för deras
hygglighet, och åtskilliga präster och
humanistiska lärare gick direkt hem och beundrade just
den som förintade allt vad de sade sig leva för.
Entydig är människan minst av allt, men en
motsägelse och dubbelhet som den ovan antydda,
skulle, om vederbörande verkligen levde sig in
i dess konsekvenser, spränga själen i tusen bitar.
Men leva sig in i motsägelsen, det är just vad
den outvecklade primitiva människan inte gör.
Ett grumligt idealistiskt känslosvall eller andra
affekter tar hos henne makten av
sanningssinnet. Hennes överraskning är gränslös — som
hos Kaj Munk — när idolen bär sig illa åt,
till exempel visar sig föga barnkär. Också
i andra avseenden, i sin ortodoxi och
nationalism bland annat, förefaller Kaj Munk snarare
som en kraftgenialisk förstoring av
massmänniskan än som en syskonsjäl till de verkligt
stora människorna. Det är detta som gör honom
så intressant. Konflikten mellan gott och ont,
våld och ande, Satan och Gud är hos honom
produktiv: på hans själs stormiga valplats blir
så småningom fullt synlig denna kamp där de
ljusa makterna sent omsider hembär en vacker
seger. Kampens riktpunkt och baner är utan
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
