Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i radikala men inte i nya ärenden. I all sin
antitraditionalism följde han en gammal
kunglig tradition. Många fantastiska förslag har sett
dagen under seklernas lopp för att delvis eller
ofta inte alls förverkligas. Och Le Corbusier
hade inte som de gamla franska arkitekterna
någon totalitär, verkställande makt till sitt
förfogande.
Någon vän av en urbanism i funktionalistisk
mening är inte Ragnar Josephson. Det
framskymtar på flera ställen. Han skriver: "Det är
denna kamp mellan det lagbundna och det
tvångslösa, mellan stränghetens ideal och
frihetens, som ger den parisiska stadsbilden dess
tjusning. Det slumpvisa och det beräknade stöta
samman och förenas till en motsägelsefylld och
just därigenom starkt levande stadshelhet."
Därför att ämnet är de kungliga praktbyggnadernas
Paris försummar Josephson alltså inte det som
ger denna prakt dess bakgrund och mening:
den parisiska vardagen med dess pulserande liv.
När man inte kan bilda sig genom resor kan
man alltid bilda sig för eventualiteten av nya
resor — en gång då världen blir lugnare.
Josephsons bok är en välkommen gåva till alla
gamla "parisare". Man får lära känna sin stad
från en av dess centrala sidor, och man kan
kanske en gång återkomma en smula mera
initierad i dess mysterier, en smula mera lierad
med dess själ — trots frånvaron. I korta, klara
och lättlästa kapitel får man följa palatsens, de
kringbyggda eller öppna platsernas och
monumentens tillblivelse från Frans I till Napoleon,
den siste store byggherren. Tyngdpunkten ligger
helt naturligt på 1600- och 1700-talen. Av visst
specialintresse för en svensk är Tessins
louvre-förslag och hur Berninis Louvre småningom
— i förminskad skala visserligen — kom att
hamna i Stockholm.
För den i ämnet obevandrade — eller låt oss
säga halvbevandrade — har mycket i
Josephsons framställning nyhetens behag.
Illustrationsmaterialet är synnerligen rikligt, överskådligt
och ofta av ett speciellt intresse. Mycket har
valts ur Fullerösamlingarna.
Man får bara hoppas att inte allt detta är
förstört när freden en gång bryter ut.
Gunnar Ekelöf
Norsk erfarenhet
Helge Lind : Det nytter. Från det norska
manuskriptet av Barbro Alving. Norstedts
1944. 4: 75.
Äter en bok om striden mot den tyska
ockupationsmakten i Norge. Men pseudonymen
Helge Linds bok är inte lik någon av de andra.
Vi har fått många vittnesbörd om vad som
skett och sker i Norge sedan april 1940, och
flera har varit bra, gripit oss och fått oss att
tänka. Det har varit nyktra rapporter och
upprörda appeller till vårt samvete eller vår
handlingskraft; en del har stått på ett högt plan,
annat har varit, om inte direkt smörja så i alla
fall rätt skralt. Några författare har känt det
som en tvingande inre nödvändighet att berätta
det hemska eller det heroiska han eller hon
upplevt under striden mot de tyska soldaterna,
Gestapo och förrädarna, för andra har det
kanske varit en smula spekulation i konjunkturen
med. Resultatet har som sagt blivit växlande,
men i stort sett har denna litteratur ökat vår
kunskap om Norge och det norska betydligt
— och om det tyska. Man behöver inte gå till
Vansittart för att få en bild av tysk
kraftutveckling; de som bär märkena efter den som ärr
på sina kroppar och i sina sinnen behöver inte
stadga och styrka sina åsikter med hjälp av
böcker. De har sett.
"Det krävs kanske två generationer för att
förstå vad det tyska är", säger Helge Lind i
"Det nytter". "Vår egen kan bara hålla sig till
det enstaka symtomet och förfäras över det och
bekämpa det med hela sitt väsen."
Författaren behandlar i korta,
koncentrerade kapitel hemmafrontens problem,
framför allt de andliga, de psykiska. Han berättar
en episod från Grini, där han själv suttit, om
en bondpojke som efter att ha utstått tortyr
sade: "Det är värst de två första timmarna,
sedan är det som om det inte kunde komma
längre in. Men de första par timmarna, innan
det har kommit ända in —- dem glömmer jag
inte så länge jag lever." Och Helge Lind tror
att pojken med detta in menade att bödlarna
359
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
