Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hade nått in till osårbarheten, "där motståndet
automatiskt sätter in så snart tanken har fått
lite tid på sig till full mobilisering". Den
hemliga frontens försvar är i själva verket till sina
väsentliga delar andligt. Motståndet är
självklart, säger författaren, och man kan bara fråga
sig hur det tyskockuperade folk skulle vara som
inte bjudit motstånd. Först reagerade man
instinktivt, och det var inte bara av patriotism
unga människor deltog i striden eller den gamla
damen gömde bombmän, utan det är också
motstånd för motståndets egen skull. Han menar
naturligtvis inte att man reagerar blint; men
det är just motgångarna som fått lusten till
motstånd att växa och hårdna i alla läger. Han
gör klara och slående distinktioner. Visserligen
anser han att alla som deltar i striden mot
tyskarna i Norge bör hedras, men han vill
framför allt hedra lärarna. Arbetarna har gjort vad
de kunnat efter den topphuggning som skedde
genom ledarnas arkebusering eller inspärrande.
Men det är särskilt intellektets, kunskapens
triumf han sysslar med, detta att veta, som
är en oerhörd styrka mot ockupationssoldatens
mekaniska lyda. Avgörande för hela striden
var lärarnas hållning, som verkligen hade en
enorm betydelse för den inre frontens fasthet.
De gav exempel på stor andlig motståndskraft
när de under de eländigaste yttre förhållanden,
instängda i öppna rävburar mitt i vintern uppe
i nordligaste Norge dygn efter dygn pressades
med hot om ännu hårdare behandling eller
lockades med löften om omedelbar lättnad bara
de sade j a till tyskarna. Som bekant sade de
nej. Helge Lind berättar också hur han sett
hur fångna norska arbetare "i sin säkra skolas
skydd" måste le mitt i olyckan åt unga tyska
vakter som kunde tvinga dem till vad som helst,
från att inta löjliga ställningar till rå exercis
med slag och sparkar. Bakom detta motstånd
finns det egentliga, som inte alltid är så klart
i allas medvetande, nämligen vissheten om rätten
till rätten, rätten till rättssäkerheten.
Den rika och intelligenta lilla boken är fylld
av skarpa och fina analyser och har en
välgörande brist på överord. Författaren är
överhuvudtaget skygg för de stora orden. Det finns
små skildringar från Grini, där naturlig bitter-
het blandas med den humor som blivit en av
norrmännens tillgångar i striden. Han ser på
de tyska vakterna inte endast med förakt utan
också full av medlidande. I de vrålande
vaktsoldaternas skrän tycker han sig urskilja den
ångest som den andliga underlägsenheten till
slut skapar (och som tar sig uttryck i ännu
vildare vrål och ännu mer brutala handlingar
eller i en uppmjukning som göra soldaten
olämplig — ur tysk synpunkt — till
fångvaktare). "Men i fängelsekorridorernas tröstlösa
tunnlar har vi märkt genklangen av
kulturmänniskans tyngsta uppgifter efter kriget", är hans
kommentar.
Ockupationen har inte bara väckt slumrande
andliga krafter hos norrmännen, den har också
slitit på dem. Helge Lind framställer inte sina
landsmän som en samling hjältar utan som
vardagsmänniskor, plågade, ofta ohyggligt trötta
och slitna. Och det är inte endast människan
som slits, kläder, möbler, husgeråd förslits och
förfaller också; han är inne på det i ett kapitel
som heter "Litet om skönhet", där han påpekar
att det sinne för kvalitet som nu förslappas
måste skärpas igen, han anser att det blir ett
av efterkrigstidens problem. I ett annat kapitel
berättar han om hur det är möjligt att med små
medel hålla umgängeslivet — och
sinnesstämningen — uppe; vidare berör han frågan
jös-sing och "jössing": de aktiva
motståndsgrupperna och de som bara hänger med. Han
berättar om isoleringen, som visserligen skiljer delar
av Norge från andra men samtidigt för de
olika delarna närmare varandra: man har fått
större, direktare intresse för varandras villkor,
provinsialismen minskar under trycket, man
blir en fastare enhet. Och slutligen har han
några kloka ord att säga om barnfronten, som
verkligen är en fron t, en andlig front vars
styrka man inte bör underskatta.
Hans åsikt är att det nytter. Det
nytter — varje slag, varje nålstick, varje förtret,
varje sabotage, varje tanke som tänks mot
fienden är något som nytter i striden. Boken
är sannerligen god läsning, inte bara för oss
vanliga men också för våra styresmän — ja,
stick den i handen på varenda statsminister och
general och överbefälhavare du känner!
Eyvind Johnson
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
