Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Björn-Erik Höijer: Han skulle gå tillbaka. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
Och ungdomen super. Till och med flickorna.
Hur ska det sluta? Snart finns det inte en enda
som följer Gud, nej, inte en enda.
En nybruten landsväg följde banan långa
stycken, tog ett skutt över banan här och där
och gick en stund på andra sidan, ledsnade
och skuttade över till den rätta sidan igen.
Den var ny med djupa kärrhjulsspår och lite
eller inget gräs i dikeskanterna. Myrarna
började tränga sig ända in på banvallen.
Plötsligt höjde de två männen, som talade
om kriget, rösterna.
— Nej, sa den bestämde, du ska inte tro,
att vi tänker släppa dom inpå oss för det. Dom
har nog sina uträkningar, men se här kammar
dom noll. Och det goda måste man ju säja,
att han gjort, att han slagit ner dom i skorna.
Och det var tur. Tänk vilket barbari!
— Javisst, medgav den obestämde. Men
tänk vilken hjälp dom gett oss. Det är ju dom
som räddat civilisationen åt oss, eller hur?
Vi har mycket att tacka dom ...
— Tacka — jo i helvete nångång. Hördu,
har du gått och blivit bolsjevik, va, har du
det? Nej, ser du, vi, vi har nog ingen annan
än oss själv att tacka. Och regeringen, förstås.
Peralbin, förstår du, hade vi inte haft
Peralbin. Det är en klok karl det, må du tro ...
— Javisst, det medges villigt. Men ...
— Men — vadå? Den bestämde lät lite
vresig. Den obestämde vände huvudet och
tittade på den ljushårige, som såg upp och
mötte hans blick.
— Om dom andra inte gjort det åt oss, sa
den obestämde bestämt, så hade det gått åt
helvete för oss. Raka vägen.
Den ljushårige slöt ögonen igen och tänkte
på saker, som strömmade med mörkt vatten
över hans ansiktes flodfåror. Genast tittade
han upp igen. Den obestämde hade vänt sig
om och visade sin nacke. Den ljushårige såg
på sin hand, på cigarretten, på sina fingrar.
Han hade rena naglar, underligt nog, korta
men rena naglar. Och så log han helt
omotiverat och visade en rad vita, starka tänder.
— Jag ska gå opp på fjället, sa han till sitt
sällskap, som lutade sig fram och lade en
knubbig hand på hans knä. Du minns, vi åkte
dit opp ett par gånger, när ni var över och
hälsade på. Ingri och jag brukade ofta sitta
däruppe och titta ut i landskapet. Hon stod
och sjöng, jag satt och lyssnade. Hon hade
den finaste sångrösten jag hört. Ja — eller
hur?
Den andre nickade och det var, som om
han velat stryka den yngres knä.
— Ja, det var för några år sen, det. Rättså
många år. Få se nu ...
Han föste undan den andres hand, rynkade
pannan och kramade in den brinnande
cigarretten i handen, pressade in den så att
kno-garna vitnade. Men genast öppnade han
handen, halvlog och försökte forma till den illa
tilltygade cigarretten. Hans fingrar verkade
nervösa. Han stack cigarretten i mun och tände
en tändsticka.
Den äldre satt och såg på honom,
medlidsamt. Efter en stunds tystnad reste han sig och
drog ner sin resväska av ljust konstläder med
svarta beslag.
— Nej, sa han, nu tror jag <vi tar och
dricker kaffe. Det blir lite torrt sitta så här.
Har du nån kopp, va?
Den andre tog också ner sin väska. Han
hade snott ett starkt snöre, ett stycke
klädstreck, omkring den. Nu knöt han upp och
öppnade försiktigt.
— Jo, sa han, jag har bröd här och grejer.
— Ja, bröd får du av mej, och socker. Ta
fram koppen bara.
Men han tog fram både socker och bröd.
Den äldre serverade kaffe ur en termos. De
satt mittemot varandra och drack, tuggade och
pratade. Tåget stannade ibland, någon steg
utav, någon på. En grå regnsky drog över
landskapet, några fina regndroppar föll. Sen
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
