Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Björn-Erik Höijer: Han skulle gå tillbaka. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAN SKULLE GÅ TILLBAKA
var det ljust igen. Myrarna lyste höstgula med
grönt björklöv över. Sjöarnas vatten började
bli höstgrått.
— Va är det du ska tillbaka för,
egentligen? undrade den äldre. Du borde hellre
stanna och vänta ett slag, dom har blivit
vrångare där borta på sista tiden. Ta och gör
som jag säjer, du, det ångrar du inte. Bli med
mej till Nattavaara du, och så åker du tillbaka
på samma gång som mej.
— Gott med kaffe, svarade den ljushårige
och sörplade en liten aning. Är det gumman
din som har kokat det här? Har ni äkta böner
än? Jag gick och fick ett paket te av en fattig
gumma, ska du tro. Dom fattigaste är dom
hjälpsammaste av alla.
— Ja, det vete väl fan, svarade den äldre
och slog upp mer kaffe i hans kopp.
— Det är dom fattiga, som ska hjälpa oss,
när den tiden kommer, dekreterade den
ljushårige. Dom andra vill inte riskera nånting.
Den äldre smålog lite ironiskt.
— Ja, du med din tro. — Nå, men vad ska
du göra? Ursäkta, att jag är så frågvis —
men. Det måtte va nåt särskilt, eftersom ...
Den ljushårige reste sig och började stöka
tillbaka sina grejor. Helt tankspritt svarade
han:
— När jag fann saken, förstod jag vad jag
skulle göra.
Han glömde ett slag, att det fanns
människor omkring honom, han stod som ensam
framför sin väska, stod som om han stått så
många gånger och haft tankar. Den äldre
mannen i hans sällskap tittade som hastigast in
i hans väska. Där fanns inte många saker.
Egendomligt nog låg det något, som liknade
en plåtburk men samtidigt ett kokkärl eller
för resten vad som helst, mittibland paketen
och kläderna: det var svartsotigt i kanterna,
det var av blank metall. Sen var det några
futtiga paket, ett par klädesplagg, vantar och
tröja och toppluva, ja, en toppluva med röda
ringar omkring det gråvita.
Kvinnorna hade börjat viska, och därför
hördes deras samtal av alla. Det var ett
viktigt anförtroende.
— Nej, se hamstra kan man inte säja att
jag gjort, och inte fuskat heller, precis, med
kortena. Bönderna får ja ge bort av sitt
överflöd, ja, och jag har ju en hel massa bekanta
neri byn, jag fick både mjöl och fläsk och
ägg — ja> ägg • • •
— Ja, svarade de varandra, när man nu
har slantar, så.
Plötsligt vaknade han till, tittade sig
ängsligt omkring och slog häftigt ihop väskan.
Hans sällskap höll på med att stänga sin
väska, ingen enda såg honom. Han suckade.
Sen han knutit snöret, ställde han ner väskan
på golvet och sa stilla, förstrött.
— Det man får, det får man av dom
fattiga. Fast ni har så lite fattiga här i landet, ni
har det ju så bra.
— Ja, fan vet, protesterade den äldre igen
och lade upp sin väska på bagagehyllan. Sen
tog han cigarrettasken i handen, vägde den
en stund, höjde ögonbrynen, som var ganska
tunna över hans rödlätta, godmodiga ansikte
med en rund potatisnäsa och lite slappa
läppar — och så stoppade han tillbaka asken
i rockfickan. Konduktören kom in.
— Murjek nästa, omtalade han, tittade
närgånget på den ljushårige, som reste sig,
knäppte kavajen och tackade sin reskamrat
för kaffet. Denne blev orolig, rynkade pannan,
snöt sig ett par gånger, gned hakan, vred
händerna, som var feta och ändå fasta.
— Men är det verkligen nödvändigt?
frågade han än en gång. Då du nu en gång
kommit dej hit. Var det nån mening sticka,
och så ge dej tillbaka igen? Vad stack du för,
egentligen? Och du begriper väl, att det är
dubbelt riskabelt gå tillbaka.
— Jag ska försöka få åka med nån lastbil
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
