Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Göran Schildt: Flauberts dubbeljag eller Myten om den objektiva stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖRAN SCHILDT
FLAUBERTS DUBBELJAG
ELLER
MYTEN OM DEN OBJEKTIVA STILEN
Man brukar i litteraturen skilja mellan
subjektiv och objektiv skildring. När vi till
exempel sätter oss ned för att skriva ett vanligt
brev i jagform, är det tydligt att vi presterar
subjektiv litteratur. När vi åter skall författa
en vetenskaplig avhandling, sker det i regel
med tillhjälp av den så kallade objektiva stilen.
Skillnaden synes inte svår att definiera: medan
brevet — också då det inte direkt handlar om
brevskrivaren — hela tiden uppfattas som ett
uttryck för åsikter, iakttagelser och
påpekanden som hänföres till brevets jag, önskar
avhandlingen helt eliminera sin författares
individuella närvaro, skildrar inte honom och
hans personliga reaktioner, utan rent allmänna
förlopp. Den subjektiva stilen speglar tingen
genom ett enskilt subjekt, den objektiva
speglar tingen sådana de är för alla människor.
Med detta konstaterande är, tycker man, hela
frågan utagerad.
Så är det emellertid inte. Redan den litteräre
nybörjaren som försöker sig på skönlitterärt
författarskap och därvid önskar välja den
objektiva stilen finner efter sina första famlande
försök att saken inte alls är så enkel.
Objektiv skildring? Vid närmare eftertanke
blir hela begreppet problematiskt. Kan
författaren verkligen eliminera allt personligt från
sin stil och så att säga låta tingen tala direkt?
Kan man författa utan att göra bruk av ett
författande jag? Kan med andra ord en
berättelse berätta sig själv? Om svaret på dessa
frågor blir nekande är ju ovanstående definition
på den objektiva skildringen ohållbar.
Och svaret blir nekande. Hur man än vrider
och vänder på saken kan man omöjligt komma
ifrån att en berättelse alltid måste ha en
berättare och att skildrandet av verkligheten tillika
är en tolkning av den. Det skrivna och talade
ordets sj älva natur förutsätter att ett j ag ligger
bakom. Vi kommer till en konklusion som är
rakt motsatt vår första: också den objektiva
stilen speglar tingen genom ett enskilt subjekt
och skänker läsaren författarens individuella
närvaro.
Vari ligger då skillnaden mellan de två
stilarna, en skillnad som trots allt är
uppenbar? Vi skall granska några enskilda fall där
vi alla är ense om att finna den objektiva
stilen företrädd: lagboken, Euklides’ geometri,
den vetenskapliga avhandlingen. Ett ytterligare
område med pretentioner på objektivitet möter
vi i dagspressens nyhetsspalter, fastän våra
illusioner i den vägen kanske inte är lika fast
rotade nuförtiden som tidigare.
Varför kallar vi nu yttrandena i nämnda
böcker — och eventuellt tidningar — för
objektiva? Svaret torde kunna formuleras så
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
