- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIII. 1944 /
401

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Göran Schildt: Flauberts dubbeljag eller Myten om den objektiva stilen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FLAUBERTS DUBBELJAG

här: när vi anser den empiriske eller
matematiske vetenskapsmannen, lagstiftaren eller
journalisten uttrycka sig objektivt, sker det
därför att vi bortser från varje relation mellan
författaren och hans verk, och i stället ser
enbart till det allmängiltiga, det icke
godtyckligt individuella i återgivningen. Denna vår
inställning är i de berörda fallen fullt naturlig:
då en gång skildringen rör sig om saker som
är lika för alla människor, är författaren på
sätt och vis en lika utomstående person som
läsaren och behöves inte längre som
mellanstation. Vi tror oss stå ansikte mot ansikte med
själva tingen utan förmedling av en tredje
part. Framkallandet av denna illusion hos
läsaren är alltså vad man menar med objektiv
skildring. Vi understryker orden: hos läsaren,
ty författaren själv inbillar sig sannerligen inte
att skildringen skildrar sig själv.

En skildring är alltså objektiv om läsaren
kan bortse från en förmedlande
berättarper-sonlighet. Härav följer att samma text kan
vara objektiv för den ene och subjektiv för
den andre: det är enbart på läsaren det
kommer an. Att så verkligen är fallet bestyrkes av
erfarenheten. En tidningsnotis är dagsens
sanning för en, lögn för en annan. En anser
krigsrapporterna vara odisputabelt objektiva, det
vill säga fria från individuella godtyckligheter,
en annan sätter dem i relation till deras
författare, som visserligen inte föreställes mera
individuell än att han rymmes under epiteten
"tysk", "engelsman", "ryss" och så vidare.
Dylika folkrepresentanter är emellertid
anmärkningsvärt skarpt individualiserade för vår
föreställning och inger oss alltefter våra politiska
åsikter de mest personliga sympati- eller
antipatikänslor.

Ett annat exempel på att samma text kan
uppfattas subjektivt av en läsare, objektivt av
en annan är en medeltida lagbok, som var
LAGEN för människorna på 1300-talet, men
i dag snarast uppfattas som ett intressant ut-

tryck för 1300-talsmänniskan, vars individuella
särdrag framskymtar bakom lagtexten.

Man bör även observera att denna
objektivitet i skildringen som yttrar sig i läsarens
benägenhet att bortse från ordens samband
med ett talande jag, är ett limesvärde, en gräns
mot vilken objektiv skildring tenderar, men
som endast momentant nås. Ingen skildring är
nämligen så objektiv, att den inte åtminstone
tidvis framkallar bilden av en berättare. Själva
Euklides’ geometri är i vårt medvetande
sammankopplad med sin geniale upphovsman så
som redan bokens titel anger, och de flesta
vetenskapliga verk av rang tala på samma sätt
sitt tydliga språk om den undantagsmänniska
som skapat dem. Nära den absoluta
objektiviteten står endast novellerna i veckotidskrifterna
vars anonyma slätstrukenhet tillhör nittio
procent av mänskligheten. De flesta läsarna
uppfattar dessa skildringar såsom oförmedlat
formade av "levande livet", därför att händelserna
klätts i just de stereotypa ord och gestalter som
motsvarar den banala upplevelsen av världen.

Objektiv skildring är alltså läsarens illusion,
icke den yrkesmedvetne författarens. En
berättare kan nämligen inte ostraffat bortse från sig
själv på samma sätt som åhöraren kan glömma
vem som talar. För författaren är skrivandet
alltid ett triangeldrama mellan det skildrade,
läsaren och en förmedlande tredje part:
berättaren. All stil är subjektiv för honom.

Själva de tryckta anslagen i en järnvägskupé
vittnar om att deras författare medvetet eller
omedvetet fått göra klart för sig frågan: Vem
är det som skall säga de förmanande orden till
publiken? Bakom de korta formuleringarna
"Spotta ej på golvet!", "Förbjudet att använda
sig av bekvämlighetsinrättningen under den tid
tåget står å stationerna!" skymtar en
auktoritär, lagom hotande person av typen
överkontrollör, en man som det absolut inte går att
resonera med och som har oinskränkt makt på
tåget. I Frankrike är han en mera kultiverad

3 BLM 1944 V

401

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1944/0417.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free