Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Göran Schildt: Flauberts dubbeljag eller Myten om den objektiva stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖRAN SCHILDT
och hövligare typ. Det heter visst: "M. M. les
voyageurs sont priés de ne pas utiliser les
cabinets ..." och så vidare.
Var och en som uttrycker sig i skrift måste
alltså göra klart för sig att det skrivna ordet
motsvarar en person som talar, att varje text
har ett givet förhållande till ett subjekt. Om
detta gäller författaren till anslagen i en
järnvägskupé, skulle man tycka att det i ännu
högre grad borde äga sin tillämpning på den
skönlitteräre författaren. Egendomligt nog tycks
inte alla romanförfattare och diktare vara av
denna åsikt. Bland annat har de franska
1600-talsklassikerna och 1800-talsrealisterna både i
Frankrike och runtom i världen förfäktat en
alldeles motsatt åsikt. Ja, ännu i dag hör man
författare tala om konstens objektivitet, och
ber man dem ge exempel på denna objektiva
litteratur, kan man vara ganska säker på att få
höra Flauberts namn nämnas såsom den
oöverträffade förebilden för detta stilideal. Det kan
därför ha sitt stora och principiella intresse att
litet närmare undersöka Flauberts inställning
till problemet.
"Det är en av mina principer", skriver han
("Correspondence" III 80), "att man inte skall
skriva sig själv (’s’écrire’). Författaren skall
vara i sitt verk liksom Gud i Skapelsen, osynlig
och allsmäktig. Man skall känna hans närvaro
överallt, men inte se honom."
Detta yttrande har ofta citerats — och
nästan lika ofta vantolkats — av otaliga
efterföljare till Flaubert, som däri velat se ett bevis
för att Flaubert eftersträvade absolut
objektivitet och helt ville eliminera sig själv från sitt
verk. Denna tolkning av Flauberts inställning
tar som vi ser inte ställning till den distinktion
vi nyss gjorde mellan objektivitet ur
författarens synpunkt — vilken är omöjlig — och
det objektiva intryck som en text till äventyrs
kan framkalla hos läsaren. Zolas tes är ju
kand. Enligt honom är det litterära verket
objektivt också för författaren och romanen
skall utveckla sig själv liksom en kemisk
blandning då ingredienserna en gång är givna. På
denna utopi behöver vi inte ödsla många ord:
hur pass opersonligt resultatet blivit ser vi
redan därav att läsandet av en Zolaroman
alltid för oss innebär en påträngande kontakt
med en berättare, som visserligen är både
skicklig och märgfull men kanske inte så
själv-förglömmande som hans teori utlovar.
Nej, Flaubert kan inte beskyllas för att
önska förverkliga något slags "roman
expéri-mental" som inte behöver sin författares
medverkan för att utformas. Vi kan däremot ställa
frågan mera resonabelt: eftersträvade Flaubert
att synas objektiv för läsaren? De flesta av
hans beundrare är säkert beredda att svara
jakande. Vi tror oss emellertid kunna visa att
en annan ståndpunkt är riktigare.
Flaubert säger ju uttryckligen att
författarens närvaro skall kännas överallt i verket.
Innebär inte detta att han är fullt medveten
om nödvändigheten av en berättare för all
litterär framställning? Flaubert önskar
ingalunda vara frånvarande från sitt verk på
samma sätt som en lagstiftare eller
tidningsredaktör. \ad han eftersträvar är att inte
synas i verket, det vill säga att inte framträda
sådan han såg ut i sitt vardagsliv. Ty detta är
Flauberts princip och den rätta innebörden av
de ovan citerade raderna: han delar sitt jag
i två delar av vilka bara den ena, Berättaren,
får framträda i konstverket. Berättaren är för
Flaubert en idealgestalt höjd över livets
godtyckligheter, ett allting seende, allting
förstående jag, utan de mänskliga svagheter som
grumlade hans vardagspersonlighet. Flaubert
har själv gett uttryck åt denna tanke i ett brev
("Lettres à sa nièce Caroline", sid. 324) där
han skriver: "Så länge jag arbetar glömmer
jag mitt eget usla jag." I sina romaner är
Flaubert en konstens överstepräst, en
personlighet oberörd av vardagens misärer och betingade
drag. Hur annorlunda är inte den gestalt som
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
