Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Göran Schildt: Flauberts dubbeljag eller Myten om den objektiva stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FLAUBERTS DUBBELJAG
möter oss i den postumt publicerade
brevsamlingen, en sjuk och svårmodig människa fången
i alla det borgerliga livets konventioner. Det
är kontrasten mellan tvenne världar, den ena
förgänglig, mödosam och tung, den andra
försonad, förklarad och bestående.
För alla beundrare av Flauberts konst är
förvisso detta överjag som berättar om
Kartagos fall och om madame Bovarys besvikelser
mästarens ädlaste skapelse, den som gör honom
till en av konstens stora. Det egendomliga är
bara att det just är denne sublime Berättare
som epigonerna försöker efterlikna samtidigt som
de talar om fordran på objektivitet i konsten.
Flaubert är alltså ingen objektiv författare,
lika litet som någon annan verklig diktare är
det. All konst är nämligen en personlig
tolkning av verkligheten och behöver ett jag som
naturlig grundval. En författare som inte
besinnar denna sanning är ingen riktig författare
och röjer sin svaghet just på detta område.
Hur ofta läser vi inte böcker där berättaren
inte är klart bestämd och konsekvent fullföljd,
utan framskymtar som en odefinierad och
störande biperson, vars förhållande till verket är
fullständigt godtyckligt. I själva verket är det
endast en sak som nödvändigt måste vara
konsekvent i en skildring, nämligen skildraren själv.
Man talar ofta om stilens enhet såsom en
regel för allt författarskap. Denna stilens enhet
är emellertid just detsamma som berättar jagets
konsekvens. Den vetenskapliga avhandlingen
till exempel brukar traditionsenligt vara hållen
i en maximalt opersonlig stil och då dess
författare någon gång finner sig föranlåten att
tala om sig själv sker det i regel inte med
epitetet "jag", utan med uttryck sådana som
"vi ha trott oss kunna påvisa ..." eller "de
iakttagelser som denna avhandlings
författare ___" och så vidare. Epitetet jag går inte
ihop med den vetenskapliga stilen, heter det.
I själva verket är detta jag ett fullkomligt
annat jag än forskarens, som härskar i en av-
handling. Forskaren är en alldeles speciell
personlighet, som bland annat föreställes syssla
med sina undersökningar utan varje personlig
biavsikt, och som är utrustad med ett öga som
ser tingen enbart sådana de är för alla
människor. Det är alltså en alldeles ny person som
dyker upp i en avhandling om där plötsligt
framträder ett "jag". Vi ser genast en vanlig
människa framför oss som vi gärna misstänker
för önskan att hävda sig själv och vars
personliga syn på tingen vi inte på något sätt
anser bindande för oss. Forskaren ensam är
höjd över dylika begränsningar, en idealgestalt
av samma slag som Flauberts Berättare.
Ett annat exempel som visar betydelsen av
berättar jagets konsekvens: vi minns alla från
våra skoluppsatser hur svårt det var att
plagiera utan att det märktes. Stilen bröt sig fatalt
vid övergången från våra egna funderingar om
Gustav Vasas flykt till Grimbergs eller
Heidenstams. Förklaringen ligger i den dissonans
mellan två skilda berättarjag av olika kaliber
som plagiering oundvikligt medför. Det är som
om en människa plötsligt började tala med
främmande röst.
En av de mycket få författare som kunnat
konsten att plagiera utan att misslyckas är
Stendhal. Hans hemlighet bestod i en ytterst
lätt retuschering som gav hans eget tonfall åt
det lånade och sålunda gjorde det till uttryck
för hans egen fängslande och vitala
personlighet. Man läser med nöje en hel plagierad bok
av honom.
Berättarens konsekvens är alltså en fordran
som gäller all litterär produktion. Men en
berättelse blir inte lyckad bara därför att den
uppbärs av ett garanterat identiskt jag. Det
är på detta jags kvalitet det kommer an. En
skolflickas dagbok, en vardagsmänniskas
korrespondens är inga konstverk trots att de
troget skildrar sina författares personligheter.
"Goethes italienska resa" och madame Sévignés
"Brev" hör i stället till det oförgängliga. För-
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
