Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Göran Schildt: Flauberts dubbeljag eller Myten om den objektiva stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖRAN SCHILDT
fattarna glömmer alltför ofta att den viktigaste
gestalten i all berättelse, hjälten framom de
skildrade hjältarna, är berättaren själv. En
ointressant berättare fördärvar det
intressantaste ämne.
Sedan vi fastställt berättarpersonlighetens
roll kommer vi till en andra huvudfråga: vem
är egentligen denne berättare och i vilket
förhållande står han till författaren?
I det enklaste fallet, det som exemplifieras
av det vanliga brevet, memoarverket,
självbiografien och så vidare, är det uppenbart att
berättaren är identisk med författaren och
speglar honom sådan han ser sig själv. :Nu
vore det emellertid naivt att ställa dessa
jagskildringar i en kategori för sig som varande
äktare och sannare än så kallade fiktioner av
typen "Jag, Claudius" och andra låtsade
memoarer. Det som en författare — eller en
vanlig dödlig — kallar sitt verkliga jag är
i lika hög grad en fiktion som vilken
romangestalt som helst. Det kan nämligen icke
förnekas att den uppfattning av sig själv som
memoarförfattarna serverar oss — i likhet med
vårt eget "jag" i breven till våra vänner — är
en tillrättalagd, utifrån sedd gestalt, som lyfts
upp ur livets kaos och får gripbar form av
ett skapande intellekt. Casanova var i
verkligheten inte alla dagar Casanova och vår egen
Albert Engström var säkerligen ibland alldeles
ovanligt litet engströmsk. Deras jag är
emellertid geniala skapelser, som de ofta kände sig stå
i samklang med och som tillät dem att med
osviklig säkerhet och konsekvens bygga upp
sina litterära konstverk.
Den enda skillnaden mellan dessa två slag
av jagberättelse är att författaren till det
fingerade memoarverket är medveten om att han
skapar sin hjälte medan han skriver, medan
den naive jagberättaren gör det omedvetet.
Dessa sistnämnda, de naiva berättarna,
utmärker sig genom att för dem konst och liv
är samma sak. De skriver som de talar; det
är alltid samma jag bakom orden, ett jag som
de skapar och utvecklar både i sin konst och
i sitt liv. För dem är det litterära problemet
om berättaren obefintligt; de äger till skänks
en naturlig stil som alltid garanterar, dem fast
mark under fötterna.
Härvid är att märka att den naive berättaren
inte bara uppträder i jagformens brev och
självbekännelser, han förekommer lika ofta
i skildringar som inte alls handlar om honom
själv utan om yttre förlopp, men med honom
i berättarens roll. Selma Lagerlöfs böcker är
ett utmärkt exempel på typen. Har man inte
när man läser dem en ofta nästan påtaglig
förnimmelse av att sitta och lyssna på den
snälla och svärmiska tanten? Tycker man sig
inte höra hennes röst och se henne livslevande
framför sig som en gammal sagoberättande
farmor? Ett litet "jag" instucket här och där
i hennes böcker som hos H. C. Andersen skulle
inte på något sätt bryta stilen.
Nu kan man emellertid inte komma ifrån att
den naive berättaren blottar sitt jag på ett
oförbehållsamt sätt, att han i en viss mening
utlämnar sig åt publiken. Det finns författare
vars temperament bjuder dem emot att på
detta sätt visa sig för främlingar. Det finns
också författare som inte skapat sig sådana
intressanta och gripbara personligheter som de
naiva berättarna brukar göra, utan är
reserverade och skeptiska i sitt liv likaväl som i sin
konst. Hos dem är berättaren aldrig naivt
identisk med författaren; de ställer en bulvan
mellan sig och publiken och behåller sitt jag
med dess individuella särdrag och egenheter
för sig själva. Berättelsen lägges i munnen på
en fingerad berättare som får stå i rampljuset
i stället för författaren.
Det är mycket svårt för att inte säga
omöjligt att dra en bestämd gränslinje mellan den
naive berättaren och den fingerade. De flesta
publikinriktade människor håller sig nämligen
med två skilda jag, ett för privatbruk, ett för
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
