Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bertil Malmberg: Nietzsche och hans åklagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NIETZSCHE OCH HANS ÅKLAGARE
visserligen med vederbörligt fastnaglande av de
systerliga excesserna och den opportuna
naiviteten, men utan att pröva hennes sakuppgifter
på deras trovärdighet. Metoden att stödja sig på
ett vittne, som man uttryckligen desavuerat,
kan tyckas besynnerlig. Vi skola emellertid icke
uppehålla oss vid detta, även om här en
strängare källkritik kanske skulle ha nödgat
författaren att stryka en eller annan passus i sin
bevisföring. Däremot skola vi tillåta oss att
inledningsvis dröja vid den flyktiga reflexion
han knyter till en av fru Forsters anekdoter
(som för övrigt har åtskilliga kriterier på
sanning), därför att den ger oss en föreställning
om graden av den psykologiska underfundighet
med vilken denne kritiker menar sig kunna
infånga ett genis egenart, här i dess första
primitiva tillblivelse. Melker Johnsson skriver:
"Fru Förster har en, som hon själv tycker,
mycket lustig historia om gossens överdrivna
pliktkänsla. Lille Fritz lämnade en dag med
sina kamrater skolan, när en våldsam regnskur
kom alla barnen att så fort som möjligt söka
sig var och en till sitt. Han ensam fortsatte som
förut ända hem utan att bry sig om att han blev
våt. När modern frågade varför inte han lika
väl som de andra barnen räddat sig undan
regnet genom att springa, svarade han genom
att hänvisa till skollagen, som föreskrev, att
barnen skulle bege sig från skolan lugnt och
sedigt. Systern kommenterar aningslöst: ’Lille
Fritz följde lagen under de svåraste
omständigheter.’" Och Melker Johnsson tillägger
ironiskt: "Det faller inte fru Förster in, att den
meningslösa pliktuppfyllelsen är onaturlig." Vad
han får ut av det hela är alltså bara det
intrycket att Fritz är en konstifik liten persedel,
■ett magert resultat, kan man tycka, men icke i
författarens ögon: ty härmed anser han sig
blixt-belysa det falska och förskruvade i Nietzsches
naturell, sådant det framträder redan på ett
tidigt stadium. Det har icke fallit Melker
Johnsson in, att högt begåvade barn ofta bete sig en
smula "onaturligt" och gärna lägga i dagen
en påfallande benägenhet för det ytterliga, det
sofistisk-hårdragna, för den halsbrytande
konsekvensen, där själva absurditeten väcker en
känsla av intellektuell triumf: man prövar sin
logiska skärpa på verkligheten och fröjdar sig,
när man kunnat förödmjuka denna. För dylika
överväganden har Melker Johnsson intet sinne;
de strida mot hans tankevanor. Man kan då
förstå, att han icke heller kan se något mer än
det spirande anlaget till ett osunt självplågeri
i gossens försök att härma det ståndaktiga
hjältemodet hos Mucius Schævola: att det här är
fråga om den art av furiös ärelystnad,
naturligtvis i barnslig fattning, varförutan intet geni
blir till, en moralisk exercis och den
efterföljelse av lysande exempel som är den skapande
andens förskola, det har uppenbarligen gått
honom helt förbi.
Om han alltså redan hos gossen funnit i
vacker blomma det affekterade, det
hysteriskförljugna i Nietzsches personlighet, är det
likväl hos ynglingen och mannen det möter honom
i sin rikaste mognad, närmast som intellektuell
osannfärdighet. En av författarens formuleringar
har följande lydelse: "Han (Nietzsche) fann
å sin sida tidigt moderns påverkan tryckande
men visade sonlig hänsynsfullhet och försökte
undvika personliga konflikter. Följden blev en
ouppriktighet av det slag som är genomgående
i Nietzsches liv." Denna ouppriktighet finner
Melker Johnsson dokumenterad redan när den
unge studenten låter sanningen, d. v. s.
sanningen om sin opposition mot kristendomen
— för övrigt på moderns uttryckliga önskan —
göra halt vid hemmets port, men särskilt flagrant,
när på ett mognare stadium samma
hänsynstagande får bestämma även hans uppträdande
utåt. Melker Johnsson framhåller med
eftertryck, att det först var i "Mänskligt alltför
mänskligt" som Nietzsche bekände den ateism
han då för egen del omfattat i över ett årtionde.
Att den unge filosofen, som ännu hade ett kaos
4 BLM 1944 v
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
