Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
väl för resten aldrig riktigt lämnat — och blivit
Johan From, sina barnaårs alter ego. Trotset
har förbytts i ett lågmält knotande här och
där. Överklassen och patronerna är sig lika,
men han ger deras inbilska finhet snarare ett
stilla flin än han ödslar hat på dem. Som helhet
förefaller den nya novellsamlingen både jämnare
och mer omväxlande än "Statister". Allvar med
en nypa självironi och en god pris bondkomik
är dess kännetecken. Gunnar Ekelöf
Från drömmens fallhöjd
Carl-Emil Englund: Spillror ur gårdagen.
Bonniers 1944. 6: 50.
I "Spillror ur gårdagen" har Carl-Emil
Englund sammansmält sin romantiska naturkänsla,
sitt sinne för tidens flykt, sitt sociala patos och
sin intensivt medkännande, medvetet
"fragmentariska" människosyn till ett fullödigt
konstnärligt helt. Allt det som man förut kunde ha
kallat primitivistiskt allmängods i hans verk är
borta —- omsmält och infogat i hans egen
drömmande, veka och bittra livskänslas tungt
melankoliska rytm. Hans fantasirika, surrealistiskt
modulerade prosa är utomordentligt fint
nyanserad inom sin egen fascinerande,
ödemarks-märkta monotoni; åkallande gåtfullhetens
makter sjunker detta mättade ordflöde som en
dånande fors från drömmens fallhöjd ner mot
verklighetens fantastiska1, krossande klippor.
I ett ironiskt företal vänder sig Englund mot
dem som i förklenande, knappologisk lust skulle
vilja karakterisera hans bok som en
norrlandsbys "Spoon River Anthology". Själva
berättargreppet är emellertid detsamma; en och en
stiger dessa människor fram ur det eviga
mörkret och vittnar om sina liv, om sin
hjälplösa styrka, sin förfallna storhet eller hjälplösa
litenhet; de ser sitt eget korta, gåtfulla liv som
en parentes i naturen och det tidlösa, ser att de
var "tystnaden, bitterheten, glädjens invalider,
den sysslolösa smärtan" — som nu blivit det
förgångnas avlagringar, som tiden flätar ihop
till ett djupt ogenomträngligt mörker. Den,
sociala bakgrunden till dessa människoöden är
den skövlade bolagsskogen under den senare
hälften av förra seklet, den tid då många av
bygdens unga män i brist på
utkomstmöjligheter emigrerade till Förenta staterna och de
unga kvinnorna antingen blev arbetsträlar i sin
hembygd, "horor i stån eller flasksköljerskor på
Hamburgerbryggeriet". De människor som
stannade kvar hörde i regel till de tysta och
försagda, de tålmodigt väntande, "som ödmjukt
nosade i de mäktigas spår och undergivet
sysslade med allt varom dessa bestämt att de skulle
syssla". De var utan att märka det fastkedjade
vid nöd och maktlöshet. Det var helt enkelt
deras sätt att leva.
De yttre konturerna till dessa människoöden
är grovt uppritade, så att säga tagna direkt ur
folkets mun, men detta uppväges av att dessa
människor redan under sin livstid står vid sidan
av sitt öde, utan att riktigt erkänna det som sitt
eget; deras stumma medvetande av evigt
otillfredsställd hunger kan ingen aldrig så våldsam
händelse förlösa, sitt egentliga väsen kan de
aldrig uttömma i handling. De är något av
sömngångare; liksom den starke smeden
Norman vandrar de kring i ett töcken av svar som
förlorat sina frågor, redan i ungdomen kan de
sitta och famla med de sista långa skuggorna,
drömma om det befriande i att gå in i det stora
tysta mörkret och växa ut till ett stort,
underbart rop eller bli "en sollyst gren som grönskar
under evighetens svarta blåst". Kärlekens stund
— "den stund när de älskande kan förnimma
varandras närhet som ett mörkt lummigt eko
långt bortom själens innersta förskansningar" —
är kort och mynnar antingen ut i övergivenhet
eller i glädjelösa äktenskap; en kvinnlig
erfarenhet som ständigt kommer igen är: "Och när
han kom förlorade jag honom, när jag
förlorade honom trodde jag att jag vann honom
åter." Dessa människor blir översnöade av sin
längtan, blir till skuggor av sin egen
främlingskänsla, som källor utan vatten, som
utslagna fönster i en koja som ingen går förbi.
Den polskjudiske gårdfarihandlaren ser traktens
beryktade norrsken som hägringarna från ett
slocknat helvete och kan inte förstå sig på
dessa människor, som ständigt tycks kvävda av
en "namnlös helsorg". Även de rika,
representanterna för lagen och samhället, är till
hälften uppätna av ödemarksmelankolins och
lappsjukans myggsvärm, genomträngda av
medvetandet om att plikten är den gemensamt
uppfunna piskan som driver människorna till
omänsklighet.
"Spillror ur gårdagen" är ett både vackert
och gripande verk om ödemarksmänniskornas
435
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
