Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
konstruktion. Den är vackert, lidelsefullt, sant
skildrad. Nu inträder deras äktenskap i en ny
fas. Friskt och intagande, och genomgående med
ett fast grepp om det inre skeendet, målar Iris
Uurto deras unga lycka, där sinnenas extas
genomglödgar också själen och skapar förfinad
ömhet. Lea är en känslig, instinktiv människa,
ett diktarämne, men hon lever vegetativt, nästan
som en växt, och är därför ganska värnlös.
Omedvetet kräver hon av sin man någon
komplettering: att bli kritiserad, bragt till
medvetenhet. "En ung själ älskar framför allt det
som kommer den att mogna", heter det fint.
Men något sådant kan Elias inte lämna, ty han
har på ett underligt sätt tömt ut sina
möjligheter. När Lea ger honom en son blir hans
hemkärlek så måttlös att han släpper sina ideella
mål och knappast längre lever ett eget liv. Det
är fullt logiskt att han blir överkörd och dödad.
Lea har med sina känselspröt redan anat denna
självuppgivelse hos Elias och i sina drömmar
upplevt hans död långt i förväg. Chocken för
henne plötsligt in i ett nytt livsskede: med
extatisk visshet känner hon att hon dock har
upplevt något väsentligt och att mannens
personlighet finns till och verkar genom henne. Nu
börjar hon älska själva kärleken och känner
sig i djupt förbund med allt levande. Det är
ett av dessa inre jordskred eller genombrott
som mystikerna så ofta berättar om.
Jämsides med Leas historia skildras ett annat
kvinnoöde, Siiris. Siiri, matematikern, är den
lilla stadens enda geni, en undantagsmänniska,
men djupt söndrig, disharmonisk. Siiri kan inte
reda upp sitt förhållande till omvärlden. Hon
ger sig med öppna ögon in i ett
kärleksförhållande som redan från början är orimligt och
dödsdömt. Med kuslig klarsyn ser hon
människornas lumpenhet, och i en stämning av
själsmörker och hat mot livet begår hon
självmord.
"Kroppens visdom" är en idéroman, men att
skala fram dess idé känns på något sätt som
att med klumpiga fingrar röra vid ett
sinnrikt precisionsinstrument. Kroppen betyder hos
Uurto inte drifterna, utan människan tagen som
en helhet, där intellektet inte i alla lägen har
supremati. Klarsyn och självkännedom tjänar
ingenting till, menar författarinnan, om de inte
samarbetar med en vördnad för naturens visa
och måttfulla lagar. Hos en ärlig människa som
lever mot sina innersta instinkter leder klar-
synen i stället till dödslängtan, till död — det
är Siiris fall. Man kan invända att en sådan
tillit till det instinktiva är möjlig bara för en
väldanad människa som Lea. En Siiri eller
magister Anttila kan inte ha någon ledning av
en lära av denna art. Det är dock för
summariskt sett. Huvudsaken är att man vill
utvecklas. Även en starkt komplicerad människa
får säkrare ledning av något som utgör en
psykologisk helhet än av ett renodlat intellekt
som ligger i fejd med känslorna eller av känslor
som tagit makten över förnuftet.
Författarinnan ser i rätt hög grad de mest olyckligt
splittrade som offer för en kultur som i alltför stor
utsträckning trotsat "kroppens visdom". Lea
förskräcks över sitt ansvar vid underrättelsen
om väninnans död: "Var och en blir förfärad
över sig själv när en människa som man känt
aldrig så litet begår självmord. Man förfäras
över sig själv: Hur har jag inverkat på henne,
och varför har jag inte inverkat så att hon inte
gjorde det?"
Romanens idé har emellertid blivit kött och
blod i levande gestalter och laddade dialoger.
Samtalen strömmar fram så spontant att man
tycker sig inbegripen i en idédebatt med
verkliga personer. Uurtos människoskildring är inte
allsidigt djup, men den är subtil och klar i
analysen: den mjuka Lea blir lika trovärdigt
tecknad som intellektualisten Siiri. I sin stil, på en
gång spontant häftig och underfundigt mjuk,
lyckas Iris Uurto — när hon är som bäst —
förena intellektualitet med vegetativt behag,
humor med entusiasm. Hon rör sig
bekymmers-löst säkert invid avgrunder och handskas utan
rädsla med det farliga och explosiva. En ung
revolutionär med något av de gamlas intuitiva
visdom i blicken.
En livssyn sådan som Iris Uurtos avfärdas
gärna som "kvinnlig", alltså föga värd att
beakta. Det skall också villigt medges att mycken
livsmystik framträder i högst banala former,
förfuskad i modeuttryck. Men Uurtos roman är
inte banal. Den är intressant bland annat
därför att en av tjugutalets produktiva ansatser
här framträder mognad. Man får lust att
rekommendera romanen speciellt till manliga läsare.
De skulle kunna profitera av dess livssyn genom
att tränga in i den, och de skulle kunna berika
denna genom att från sina olika synpunkter
kritisera och framför allt komplettera den.
Margit Abenius
440
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
