Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Under spöknippet
Ignazio Silone: Bröd och vin. Översättning
av Karin Alin. Bonniers 1944.
12: 50.
De i skönlitterär form avgivna rapporterna
från Italien under det fascistiska förtrycket har
inte varit överväldigande många. Till dem som
försökt hålla världen underkunnig om vad som
skett bakom den fasad som prytts med de
romerska liktorernas insignier hör Ignazio
Silone. Han är född år 1900 i en liten stad
i Abruzzerna. Först tänkte han bli präst och
studerade vid några katolska skolor. Men redan
tidigt, i sjuttonårsåldern, beslöt han att ägna
sina krafter åt politik i radikal anda. Vad som
drev honom till revolt var det elände han
bevittnade bland sin hemtrakts fattiga och
för-slöade bönder, dessa cafoni som han med sådan
inlevelse och åskådlighet skildrat i sin kanske
mest berömda roman, den nyligen till svenskan
på ett förträffligt sätt överflyttade "Bröd och
vin" — "Pane e vino".
Den är skriven i exilen: Silone flydde till
utlandet redan efter den tragiska marschen mot
Rom, men han återvände till hemlandet 1925
och lyckades hålla sig kvar där i tre års tid
bedrivande underjordisk propaganda. Sedan
1930 har han varit bosatt i Schweiz, där hans
flesta romaner sett dagen.
Det är tydligt att Silone i "Bröd och vin"
bygger på självbiografiska fakta. Den Pietro
Spina som är huvudpersonen i hans bok drivs
av oemotståndlig längtan tillbaka ur
landsflykten till sin hembygd i Abruzzerna för att där
söka väcka befolkningen till insikt om vilket
oerhört politiskt och socialt bedrägeri den
fascistiska regimen begått mot folkets massa.
Förklädd till präst och under antaget namn söker
han uppspåra spillrorna av den gamla
socialistiska organisationen i dessa trakter. Han
finner resterna av en hemlig opposition, han
skyr ingen möda för att söka organisera och
stärka allt av frihetskänsla som det fascistiska
tyranniet inte lyckats kväsa i unkna fängelser.
Det är ingen lätt uppgift: ständigt måste han
vara på sin vakt för att inte bli upptäckt av
svartskjortornas spårhundar. Men han finner
också trogna medhjälpare: rörande är särskilt
hans förhållande till Bianchina Girasola skildrat.
Egentligen är hon en vanlig sköka; men inne-
hållet i hennes liv blir kärleken till Pietro
Spina, den jagade och eftersatte revolutionären
som håller sig gömd i ett rum i en locanda
i den lilla hålan Pietrasecca, medan
balillaorga-nisationens piltar övar exercis i omgivningen
och utslitna och utsugna cafoni samlas efter det
hårda dagsverket för att på vinstugan dränka
sorgen över sin usla tillvaro i några liter vin.
Det är vid tiden för Abessinienkriget
romanens handling utspelas. På lastbilar kör
propagandans folk omkring, manande till nationell
kraftinsats. Snart är mobiliseringen ett faktum,
och krigsyran griper omkring sig som den
fruktansvärda psykos den är. Att hålla huvudet
kallt i detta skeende, att förbli ett salt mitt
i denna förruttnelse fattar Pietro Spina som
meningen med sitt liv. En gång har anblicken
av den utträlade bondebefolkningen i Syditalien
väckt hans samvete. Hur lever dessa cafoni?
Hur lever hela arbetarklassen i Italien under
denna regim? Svaret ger hela denna roman,
men kanske kan man i sammanträngd form låta
en av Spinas ungdomsvänner, violinisten Uliva
uttrycka det: "Hela arbetarklassen är ohågad,
förfäad, korrumperad, förstatligad, förrådd,
uthungrad. Till och med hungern har blivit
byrå-kratiserad. Det finns en officiell hunger som ger
en rätt till statlig minestra, och det finns en
icke officiell hunger som ger en rätt till att
kasta sig i Tibern."
Att propagera bland cafoni finner Spina
snart vara ett oerhört svårt företag, därför att
de flesta av dessa bönder "accepterar diktaturen,
inte därför att de är övertygade om vad den
officiella propagandan säger, utan därför att
diktaturen är ett faktum". Deras fatalism är det
svåraste hindret för ett uppror mot den
fascistiska regimen. Själv är Spina en kluven
människa: att återvända till kyrkans tro är honom
omöjligt, att dra sig tillbaka till privatlivet och
inte bekymra sig om en människovärdig existens
för de utarmade är honom lika omöjligt. Men
också att acceptera alla det politiska livets lagar
och bruk och "betrakta moraliska värden som
småborgerliga fördomar" är inte möjligt längre
för honom. Den bild Silone ger av en så
inrättad människa är djupt gripande.
Ignazio Silones roman har sin styrka i den
trogna realism varmed den återger en hel
befolkningsgrupps levnadsvillkor: svett och
träldom är dessa strävsamma, av kyrkan och
politiska galgfåglar i förening förfäade människors
441
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
