Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ledare. Där är vidare handlingsproblemet. Till
att börja med har Felipe stora svårigheter när
det gäller att sätta liv i detta kuvade folk,
som ständigt erfarit, att alla protester mot det
onda endast gjort det onda värre. Det är
framför allt bondeledaren Arturo som representerar
denna inställning i dess vemodigt lyriska och
filosofiska utformning. Men Arturo följer till
sist Felipe, då han litar på hans "förståndiga
lugn". Felipe är emellertid också en
sam-vetsmänniska; han vet att hållbara resultat
endast kan genomföras under en växelverkan
mellan samvete och livsvilja. Han är medveten
om att varje god handling också är ond, därför
fordras det att "den förnuftige vaktar på sina
goda handlingar och alltid strävar att upphäva
det onda de förorsakat". Efter revolten har till
exempel de hatade handelsmännen flytt till
kyrkan i panik: deras skräck känner Felipe som en
anklagelse. Folket vill å sin sida bära in sina
döda i kyrkan, men först måste handelsmännen
ut därifrån, deras närvaro skulle skymfa de
döda kamraterna. Men kan Felipe svara för att
det inte kommer till våldsamheter vid
utrymningen? Han märker att han inte ens kan
behärska sig själv, när han diskuterar frågan
med den diplomatiska katolska kyrkans
representant, kaniken Mendoza.
En mexikan skulle säkert betrakta detta
samtal som det centrala i boken ur ideologisk
synpunkt. Mendoza är ett utomordentligt porträtt
av en bildad, katolsk prelat, full av förakt för
ateisternas intellektuella löslighet och reaktionär
av instinkt: han har inte ord nog starka att
fördöma upprorsmännen. Arturo å sin sida
an-Tdagar honom och kyrkan. Arturo hade haft
behov av en kyrka med lika känsligt samvete
som han själv, men kyrkan hade bara brytt
sig om att gynna och utnyttja hans
samvetsbetänkligheter för det bestående systemets
räkning, dess fel var att den i praktiken aldrig
hade brytt sig om att skilja mellan
undergivenhet och ödmjukhet. Mendoza tvingas motvilligt
erkänna, att uppror mot en dålig regering på
vissa, stränga villkor kan vara lovligt. De båda
stridskamraterna ställer honom mot väggen med
frågan hur man, när man börjar ett uppror
egentligen ska veta, att man "inte förorsakar ett
större ont än man tänker råda bot på". Och
när Mendoza hävdar att endast goda medel får
användas, hänvisar de till inkvisitionens
exempel. "Det var en list att fördöma alla uppror,
eftersom det onda av naturnödvändighet måste
ha del i alla uppror. Samma sak gällde
regeringar, även goda regeringar." Och Felipe slutar
med att ursinnigt slunga prelaten i ansiktet,
att kyrkan alltid kommer att fördöma de fattigas
uppror mot de rika och mäktiga. Av
församlingsprästen, som står på folkets sida och som
vet att det är jorden och inte kyrkan som de
upproriska vill åt, får Mendoza ytterligare
upplysningar om det nödläge som rått i staden och
finner att hans stolthet (som är diplomatens
stolthet att han hittills lyckats lotsa kyrkan över
de farliga politiska blindskären) blir sårad av
detta. Han finner nämligen att han inte varit
rättvis; för att lappa ihop sin stolthet igen
måste han göra en del tysta erkännanden till
sin egen nackdel. Han blir själv smickrad av
detta sitt ädelmod och finner plötsligt ett
intellektuellt nöje i att erinra sig kyrkojuridiska
paragrafer, som ger hans motståndare rätt och
styrker hans fåfänga. Hans stämning slår för
en stund över till revolutionärernas förmån, och
han försöker till och med ge dem ett handtag,
innan han återigen hamnar i ett smidigt
tillstånd av myndig grämelse över en alltför
lumpen Verklighet. Som vanligt visar Bates hur
människorna påverkar varandra genom att såra
varandras stolthet och hur de djupaste
instinkterna så småningom träder fram under denna
process.
När man börjar läsningen av "Paradisfälten"
kan man kanske först tycka att Bates berättar
utdraget och planlöst, scenerna framträder
utomordentligt naturliga men utan särskild innebörd,
alltså exakt som de flesta uppfattar
verkligheten. Men så småningom blir de dovt beslöjade
i sitt stämningsinnehåll, hemlighetsfulla i sin
visuella klarhet, på en gång primitivt
orakelmässiga och överrumplande: så kommer
explosionen, det utlösande momentet, och de blir
brännande torra i sin hårda fakticitet — tills
kulmen nås och den av handlingen förändrade
känslan framträder med nya samvetsproblem
och nya uppladdningar. Det är själva den
mänskliga verklighetens handlingsnerv, som
man här kommer i kontakt med, och läser man
om boken lägger man märke till den konst
varmed denna revolts verklighet är överförd och
rekonstruerad: den fina avvägningen mellan
ruvande förutsättningar och tillskyndande slump,
det outtröttligt följsamma påvisandet av små
orsakers stora verkningar, av det på en gång
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
